lördag 4 februari 2017

Brunegård borde kliva av SR:s styrelse

Skrev om att Tomas Brunegård, tidigare vd och styrelseordförande för Stampen, borde kliva av sitt uppdrag som ledamot i Sveriges Radios styrelse. Det går inte att säga sig vara en förkämpe för pressfrihet, sitta i styrelsen för ett public servicebolag och samtidigt gå på bönemöte med Donald Trump. Text finns i Göteborgs-Posten 4 februari och på gp.se.

söndag 22 januari 2017

Bekännelser från ett källarhål

 Konstnären Peter Johansson, senast aktuell i Västsverige med utställningen El Hombre Elastico – Min vän korven på Borås konstmuseum, ställer just nu ut verket Teater på Stefan Karlssonsmuseum för dålig konst, i en källarhål i centrala Göteborg. Fredag 20 januari besökte jag vernissagen och lyssnade på ett samtal mellan Peter Johansson och regissören och dramatikern Mattias Andersson, konstnärlig ledare för Backa Teater. Texten publicerades i Göteborgs-Posten 22 januari. 


Motorn till maskinen som ska få de röda fanorna att fladdra för vinden har lagt av. Därför hänger nu flaggorna stilla inne i källargången, mellan gjuten betong och väggar av trä. Inifrån ett förråd hörs den Malmöbaserade konstnären Peter Johanssons röst eka, som satt han där inne och läste med tordönsstämma. Med inlevelse och den lekfullhet, som ofta präglar hans konstnärskap, framför han i verket Teater sin egen tolkning av folksagan Hans och Greta. Berättelsen om de två barnen som lämnas i skogen av sina fattiga föräldrar är lika hemsk i original som i Johanssons radioteater, inspirerad av hans egen uppväxt. Ljudbilden smälter samman med de blodröda konstverken som dinglar från taket. Här syns ett tittskåp, halshuggna dockor och sirlig vit kristyr gjord av fogskum som letar sig kring konstverkens kanter.

Peter Johanssons pepparkakshus får liv på vernissagen i konstnären och curatorn Stefan Karlssons galleri, Stefan Karlssons museum för dålig konst. Ett konceptmuseeum med ambitionen att diskutera vad som är bra respektive dålig konst och hur samtidskonst kan visas i Göteborg. Stefan Karlsson drev under många år det konstnärsdrivna galleriet Sub bau och har ett starkt engagemang för hur Göteborg ska överleva som konststad.

Under Stefan Karlssons trettiofem år som konstnär har ett trettiotal gallerier tvingats stänga på grund av höga hyror. Därför tog han i höstas initiativet att öppna ett museum i källaren till sitt flerfamiljshus på Johanneberg i centrala Göteborg. Det började med Ernst Billgren och nu har alltså turen kommit till Peter Johansson, som i samband med vernissagen denna fredagskväll samtalar med regissören och dramatikern Mattias Andersson, konstnärlig ledare för Backa Teater. I fokus står frågan om bra och dålig konst. Inte minst diskuterar de teatern och konstens olika förutsättningar och beröringspunkterna konstarterna emellan. Uppskattningsvis femtio personer tränger ihop sig i vad som skulle kunna vara ett uttömt cykelförråd eller en nedmonterad tvättstuga. 

Det blir ett vindlande samtal om konstnärens frihet och oberoende, kontra scenkonstens bundenhet till ekonomi och behovet av att fylla salonger. Både Mattias Andersson och Peter Johansson konstaterar att de kan var avundsjuka på varandras möjligheter. Inte minst då Peter Johansson med sin performancekonst närmar sig teatern allt mer och vill utforska såväl scenkonst som film. Men som enskild konstutövare är det svårt att hitta en form och ekonomi för det. Mattias Andersson, som å sin sida förfogar över en teaterscen, kan ändå sakna den konstnärliga frihet som han möter hos Johansson eller teatergrupper i städer som Berlin och Bryssel. Det ställer speciella krav att ägna sig åt teater som finansieras av kommunala skattemedel konstaterar Andersson, men understryker att han rent ideologiskt sympatiserar med idén om en folkteater.
Utifrån vernissagekvällens samtal blir det uppenbart hur jakten på konstnärlig kvalitet är ett ständigt pågående projekt för den som söker ett konstnärligt uttryck. Och att friheten bor i konsten. Sällan i dess förutsättningar.

torsdag 24 november 2016

Eftersatt

Kära läsare. Min blogg är kraftigt eftersatt pga mycket intensiv höst. Uppdatering kommer så småningom. Så länge får ni gärna läsa min litteraturkritik på gp.se där flesta av mina texter publiceras under fliken kultur. Annars givetvis alltid på kultursidan i papperstidningen. 

söndag 7 augusti 2016

Så formar vi våra barn redan med valet av namn

"Vad gör våra namn med oss? Varför är det så få Ronny som blir professorer och så många av dem som byter stavning till Ronnie? Idag börjar Kultursidans nya serie om namn. Först ut är Hanna Jedvik som hellre ville heta Rosa." (Text publicerad på Göteborgs-Postens kultursida 7 augusti, ej min ingress) 



När tolvåriga Simone i Ulf Starks ungdomsroman Dårfinkar och dönickar flyttar och byter skola faller det sig så att läraren välkomnar den nya pojken Simon till klassen. Simone kommer sig aldrig för att rätta läraren angående den bortfallna bokstaven i slutet på namnet. Istället axlar hon rollen som Simon inför alla i den nya skolan. En tidigare okänd värld öppnar sig när Simone träder in i identiteten som kille. Förvecklingar uppstår och dramat bygger så klart på hur och när hemligheten ska avslöjas.

En annan ungdomsförfattare som har experimenterat med könsidentitet och utforskandet av att just ta klivet över gränsen är Jessica Schiefauer i sin numera filmatiserade, tillika Augustbelönade, roman Pojkarna. Det som skiljer romanerna åt är att i Schiefauers berättelse dricker flickorna en nektar för att förvandlas. I Dårfinkar och dönickar räcker det med bortsprunget e. Ett e som förvandlar namnet och därmed hela identiteten hos huvudpersonen Simone. Trots att Ulf Starks roman bygger på just missförståndet som knuffar över Simone till killarnas sida blir det i Dårfinkar och dönickar tydligt att identiteten är så fast sammanflätad med könsidentitet att det knappt ens idag går att skilja dem åt. Därmed synliggörs också att identiteten sitter i namnet. Så länge vi har könskodade namn.

Förhållandet mellan namn och identitet undersökte även Backa Teater i föreställningen Namn av Malin Holgersson. Där gavs utrymme för barns tankar om namn. Sitt eget, andras och själva företeelsen. Själv drömde jag om prinsessnamnet Rosa som barn. Hanna var bara SÅ tråkigt.  Mitt mellannamn Klara då? Ännu värre. Det lät ju som en ko. Hanna var dessutom oerhört ovanligt där jag växte upp på 1980-talet Karlstad. Däremot kryllar det i dessa dagar av Hannor på landets alla redaktioner och på min vänlista på Facebook räknar jag till inte mindre än sex stycken Hanna, samtliga är journalister. Plus ytterligare en som heter Hanna med H i slutet. Med mig inräknat och ett par kollegor utanför just detta sociala nätverk blir vi ännu fler Hannor i journalistsvängen. Det säger något om vår bakgrund och identitet.

Även om mycket vatten har runnit under broarna sedan Dårfinkar och Dönickar kom för drygt trettio år sedan är det svårt att bortse från det faktum att vi människor påbörjar formandet av våra egna barn redan vid själva namngivningen. Etnologen Charlotte Hagström har i ett forskningsprojekt undersökt sambandet mellan namn och identitet, vilket mynnande ut i boken Man är vad man heter – namn och identitet (Carlssons förlag 2006). I den blir det tydligt hur tätt sammankopplade identitet och namn är. Kanske blir vi rent av vår identitet utifrån det namn vi en gång har givits. ”Det är inte omöjligt att jag fått ett annorlunda liv om jag hetat Gull-Britt”, som Karin i boken säger.

Dock är det inte fullt så enkelt. Namnet kopplas redan från början ihop med klass, bakgrund och förädlarnas livsstil och prioriteringar. Att Karin skulle ha fått heta Gull-Britt är alltså osannolikt. En genomgång som Expressen gjorde 2001 visade att de mest populära namnen på barn bland låginkomsttagare, alltså hushåll som tjänade mindre än 115 000 kronor om året, var Kevin, Mohammed, Alexander, Sara, Felicia och Julia. Medan de barn som var födda in i en familj där föräldrarna har årsinkomst över 615 000 hette Erik, Carl, Gustav, Hanna, Klara och Emma. Vi minns kanske alla någon Ronny, Conny eller Sonny från uppväxten. Sällan förväntades de avsluta sina karriärer som professorer. Där utgör Ronny Ambjörnsson, professor i idéhistoria, ett undantag vad det verkar.
Många är vi som också skrattade åt arbetarklassmorsan, i folkmun inte sällan kallat white trash, Tabita i humorserien Mia och Klara, där hon mellan vändorna med tatueringsnålen och sänghalmen ropar på sina barn Kevin och Kassandra. Inga namn som förekommer i överklassen direkt. Speciellt inte i familjer med adligt påbrå. Eller tror ni att Prins Carl-Philips kommande barn kommer att heta Kermith? Ett namn som inte var helt ovanligt i Säffle där jag bodde ett par år i min barndom. Och vi minns alla hovexperten Herman Lindqvist fnysning om hur Estelle lät mer som en nattklubbsdrottning än en kronprinsessa. Trots namnets adliga anor.

Nej, namn är inte neutrala i Sverige. Snarare utgör de en viktig faktor i den sociala och kulturella kategoriseringen. Utifrån det namn som vi ger våra barn gör vi som föräldrar en första ansats att forma våra barn och förse dem med en identitet som de själva inte har valt. Istället stämplar vi förväntningar på dem. Stakar på ett medvetet eller omedvetet plan ut en framtid för dem.
Att välja namn till sitt barn handlar inte bara om vad det ska heta. Det handlar också om föreställningar om vem barnet är och vad det ska bli, om sammanhang och tillhörighet.” som Charlotte Hagström skriver.

Så länge vi inte väljer våra namn själva väljer vi inte heller vår identitet. Man brukar nämligen skilja på självidentitet och tillskriven identitet, alltså diskrepansen mellan hur du själv och andra identifierar dig. Simone i Dårfinkar och Dönickar löser det genom att ta på sig den identitet som följer med det nya namnet. Den som däremot växer upp med ett namn som inte stämmer överens med självidentiteten ställs inför desto större utmaningar. Då kan varje dag med fel namn innebära en kamp. I en hel rad av intervjuer har musikern och konstnären Nino Ramsby fått berätta om sin tillvaron med sitt nya namn och om hur det är att lämna livet med dopnamnet bakom sig. Som om det alltid fanns ett tydligt före och efter. Och inga glidningar däremellan. Betänkt att Nino faktiskt har varit samma person hela sitt liv. Oavsett namn. Eller hur andra har betraktat honom. Likaså den tidigare OS-medaljören i tiokamp Catilyn Jenner för att ta ett exempel från Hollywood.

Skillnaden ligger i att de här personerna inte längre försöker anpassa sig efter den identitet som de redan har tillskrivits, där mångt och mycket formas redan i namnet. I övrigt är de samma person som innan. Med den skillnaden att de inte längre behöver leva upp till omvärldens förväntningar, vilket givetvis kan ha effekt på välmående och den egna personlighetsutvecklingen som sällan är okomplicerad för transpersoner.

Det som dock har förändrats mycket, och som torde göra livet lite enklare för unga som växer upp idag, jämfört med exempelvis min och Ninos generation, för att inte tala om Catilyn Jenner, är att det idag är så mycket lättare att experimentera med sin identitet och sitt namn nuförtiden. Att välja själv. På fem sekunder kan du byta ditt namn på Facebook och prova för att se ser hur det känns att kallas för ett namn som associeras mer med än han än en hon.  Eller kanske välja något som stämmer bättre överens med en hen om det är det pronomen som du tror att du föredrar. Eller också kan vi experimentera i ett forum där ingen känner dig för att se hur du upplever det när någon möter dig som tjej istället för kille och vad som passar bäst för just dig.

För den ökade skaran av transpersoner i vårt land kan friheten på nätet innebära en stor befrielse. Att inte längre behöva vara inlåst på alla fronter i det namn och den identitet som dina föräldrar och din omgivning har tillskrivit dig. Istället kan du ta små steg i taget. Och detta helt utan att bli dömd eller att du måste outa dig på ett sätt som gör att gränsen mellan könen kan kännas avgrundsdjup likt ett helvetsgap.
Åtminstone kan detta vara en väg att gå fram till den dag då vi inte längre likställer namn med kön, kön med identitet och identitet som något som är gjutet i cement.  Och så länge som vi inte räds att lika obrytt som Simone i Dårfinkar och Dönickar glida emellan.

----------------------- 

Hanna eller Hannah är ett kvinnonamn med hebreiskt ursprung (Channah חַנָּה) som betyder 'nåd' eller 'behag'. Hanna används ibland också som en kortform för Johanna
. Kan även förkortas till Hani. Det äldsta belägget för namnet i Sverige är från år 1583. 
KÄLLA: WIKIPEDIA

FAKTA/FOTNOT Den som är vill fundera mer på frågan om namn och könsidentitet kan just nu ta del av konstnären Siri Landgrens konstprojekt som heter Våra namn (Our Names), och består av inspelningar av transpersoner som säger sina namn. Det finns permanent tillgängligt på nätet (www.ournames.org) och i slutet av april kommer den också att ställas ut på Rymd Konstrum i Stockholm.
Beskrivning: https://ssl.gstatic.com/ui/v1/icons/mail/images/cleardot.gif


fredag 5 augusti 2016

Maria Ramnehill – Ett transfeministiskt manifest

Den här texten gick i en kortare version i Göteborgs-Posten torsdag 4 augusti. 

Sakprosa
Maria Ramnehill
Ett transfeministiskt manifest
Altas förlag



Maria Ramnehill är arg. Hon är arg på cisväldet* som äter upp kulturen, självbilden och hela definitionen av vad det är att vara människa. Något som drabbar transpersoner hårdast och gör hela den process som handlar om identitetssökande och transiton mångdubbelt mer plågsam än vad det skulle kunna vara i ett samhälle som inte värderade manligt kodade attribut högre än kvinnliga och som inte heller såg könsidentitet som något lika hårt cementerat som Älvsborgsbrons betongfundament. Ur denna ilska skriver Maria Ramnehill Ett transfeministiskt manifest. Men vi tar det från början.
Maria Ramnehill är journalist och en relativt högljudd debattör. Hon har gått i klinch med inga mindre än Åsa Linderborg, Liv Strömquist och Kajsa Ekis Ekman för deras förlegade och otidsenliga syn på transpersoner. Sprungen ur oaktsamhet eller okunskap. 

Här kan ju då vän av ordning tänka att Linderborg, Strömquist och Ekman inte är transfeminismens största fiende. Det som Ramnehill dock sätter fingret på är att vi med detta aldrig ska låta oss nöjas. Någon måste stå vid sidan och piska på mainstreamfeminismen så att den kan ta rejäla kliv steg framåt för att inkludera även transpersoners, och framför allt transkvinnors, rättigheter. Såväl den breda allmänheten som den traditionella feministiska rörelsen dras fortfarande med stora kunskapsluckor när det kommer till transfrågor.

När Maria Ramnehill nu har ägnat 122 sidor åt att gå på djupet i denna flod av förtryck och okunskap blir det välformulerat, vasst och ögonöppnande. Hon tar avstamp i kulturen och exemplifierar hur omöjligt det är att hitta filmiska skildringar där transkvinnor kan få vara människor och inte freaks. Eller miserabla ångestpaket som befinner sig mitt i transitionen, alltså den långa process som könskorrigering innebär i form av utredning, hormonbehandling, röstträning, permanent borttagning av skäggväxt etc. Att skildra människan som lever vidare på andra sidan är inte alls lika intressant då många fortfarande tror att det finns ett tydligt före och efter. Se bara på Caitlyn Jenners förvandling förmodas inträffa i samband med de kirurgiska ingreppen på hennes kropp. Ramnehill framhåller nämligen fixeringen vid transpersoners kroppar som ständigt förekommande. Att allmänheten fortfarande anser sig ha rätt att veta hur någons genitalier ser ut och därtill skildrar det i kulturen är högst anmärkningsvärt. Skämt om hur män har blivit ”lurade” av en transkvinna är fortfarande så vanligt förekommande i serier som How I met your mother, 2 ½ men och Entourage att jag helt har slutat titta.

En film där just avslöjandet av en persons könsdelar står i centrum är The Crying game, som Ramnehill använder i sin genomgång av diskriminerande transskildringar. The Crying Game från 1992 är en film vars framgång bland annat bygger på hur huvudpersonen Fergus, en tidigare medlem i IRA, förälskar sig i en kvinna som senare visar sig vara bärare av manliga genitalier. Just detta är alltså filmens stora vändpunkt, dess oväntade twist som har skrivit in den i filmhistorien. Som om transpersoners intimaste skulle vara det allra viktigaste. Så sent som i vintras lyfte UR-programmet Scenerna som förändrade filmen upp exakt denna dramaturgiska höjdpunkt i The Crying game fram som en av filmhistoriens milstolpar. Hur unga transpersoner som ser detta avsnitt, med pedagogiska ambitioner, upplever saken tycks inte ha föresvävat personerna bakom produktionen. Att som transperson framställas som ett freak är alltså något som tonåringar med ångest över sin könsidentitet förväntas stå ut med än i dag. Även i en tänkbar klassrumssituation. Välkommen till den här världen.

Tur då att Maria Ramnehill har som ambition av att förändra detta och göra livet lättare att leva för kommande generationer. Att de inte ska behöva ha det som hon själv, som levde i trettio år i en annan persons kropp med allt vad det innebar. Inte minst skammen som samhället lät henne förstå att det innebar att vara kvinna och att iträda sig kvinnliga attribut.
Själv stötte hon för första gången på en skildring av en transperson som inte var gjord för cispublikens och regissören eget höga nöjes skull i Ester Martins Bergsmarks guldbaggebelönade Något måste gå sönder.  I den får Ellie, gestaltad av Saga Becker, vara vara trans på sina egna villkor. Skildrad inifrån.
Den andra delen av boken ägnar Maria Ramnehill främst åt transvårdens ideologi och hur det är att leva som kvinna och/eller transkvinna i ett patriarkalt samhälle. Inte minst de erfarenheter som hon själv har fått av att tampas med en, som hon upplever det, förlegad vårdapparat och hur det är att bil bemött som kvinna i offentligheten.  Framför allt om hur det är att befinna sig mitt i transitionen med all den osäkerhet och rädsla som det för med sig. Transkvinnor mår som bäst när de slipper gå utanför dörren, visar en undersökning som Ramnehill hänvisar till.

Ett transfeministiskt manifest är en viktig bok i en feministisk kanon som i allt för stor utsträckning exkluderar transkvinnor. Stundvis blir jag provocerad av att bli inbakad i ett ”ni” som Ramhenill riktar sig emot och jag vill protestera högt mot att bli inkluderad i en fördomsfull massa. Å andra sidan är det smällar jag får ta då vi alla har att vinna på ett mer tolerant samhälle som inte felkönar folk på bästa sändningstid och där vi slipper matas med gråtberättelser om anhörigas stora sorg över att leva med en nära anhörig som är trans. Att Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine gör mer skada än nytta för transpersoner råder det ingen tvekan om i läsningen av Maria Ramnehill.

Jag tror och hoppas, att Maria Ramnehill är något mindre arg efter att ha skrivit av sig i detta ursinniga manifest. Att andra kan ta över stafettpinnen nu när hon har gjort grovjobbet. Som hon själv uttryckte sig i en text i Aftonbladet (12 november 2014) ”Det som händer när man inte hörs är att man börjar skrika. Det enda verkliga maktmedel transpersoner har är sociala medier. Om vi aldrig får tala om transfobin inom rörelsen, kan vi aldrig på ett vettigt sätt tillsammans motverka transfobi utom rörelsen heller.”
 HANNA JEDVIK 

*Cisperson kallas den person där alla könsmässiga faktorer, genom hela livet, är tydligt manliga eller kvinnliga. Cisvälde kallas ibland den ordning där det råder tydlig uppdelning mellan könen och där det genomströmmar hela samhället. 

torsdag 7 juli 2016

Sexköp – alltid på någon annans bekostnad

Idag skriver jag om prostitution i allmänhet och om köp av sexuella tjänster – och det jobb som Stockholmspolisens prostitutionssgrupp utför i synnerhet. Där jobbar Simon Häggström som har skrivit boken Skuggans lag. Läs på gp.se. 



Texten är skriven utifrån följande böcker: 


Giulia Garofalo Geymonat

Köpa och sälja sex – mellan njutning, arbete och utnyttjande.
Översättning: Ida Andersen.
Daidalos förlag. 

Simon Häggström

Skuggans lag – en spanares kamp mot prostitutionen.
Kalla Kulor förlag

Amalia Alvarez 


Fem historier om prostituerande.
Översättning: Martin Larsson och Mattias Elftorp.
Tusen serier förlag. 




måndag 4 juli 2016

Chris Kraus – I Love Dick

Det kan vara lätt att förledas att tro att detta är ännu en roman om kvinnlig besatthet och manlig stram återhållsamhet, skriver Hanna Jedvik om Chris Kraus roman I Love Dick. Istället tar författarjaget makten över sitt eget liv och med hjälp av besattheten formar hon sitt eget liv. (GP 4 juli) 



Prosa
Chris Kraus
I love Dick
Översättning: Annelie Axén
Modernista

I love Dick, är sin ekivoka titel till trots, inte någon renodlad erotisk historia. Snarare en berättelse om passion, längtan och rättmätig bekräftelse för den du är och inte för vem du är gift med. Chris Kraus kultroman från 1997 som nu har kommit i svensk översättning är en lekfull, humoristisk roman som blandar brevromanens form med kammarspel och autofiktion. Lätt som en plätt.

Det första kapitlet heter Scener ur ett äktenskapFörfattarrösten är allvetande och närapå torrt beskrivande som vore det högläsning ur ett teatermanuskript. Ändå anas ett leende i mungipan när Chris Kraus inleder sin roman om de båda makarna –  den experimentella filmmakaren Chris Kraus som närmar sig fyrtio och kulturteoretikern Sylvère Lotringer. De är gifta sedan tio år och när de en kväll äter middag med Sylvères kollega Dick tränger sig attraktionen på mellan Chris och Dick. De tre tar följe hem till Dick i hans blåa Thunderbird. Inget anmärkningsvärd händer och morgonen därpå är Dick försvunnen. Men i Chris stannar han kvar. Chris känner sig sedd och åtrådd på ett sätt som hon aldrig har upplevt från sin man sida. Hon blir besatt och inviger Sylvèvre i sakernas tillstånd.
Tillsammans inleder de en brevväxling med Dick. En brevväxling som allt mer kommer att cirkulera kring Chris starka dragning till Dick och ganska snabbt står det klar för Chris att hon älskar Dick. Hon är upphetsad, förälskad och trånade på ett sätt som aldrig har tillåtits att vara i sitt numera sexlösa äktenskap.

Chris Kraus är idag författare, filmare, kritiker, förlagsredaktör och undervisar i kreativt skrivande. Hon föddes 1955 på Nya Zeland och flyttade med sin familj till USA redan som barn och anlände som tjugoettåring till New York där hon först försörjde sig som journalist. Hon kom allt mer in på det konstnärliga spåret och började göra film och videokonst och olika typer av performenceframträdanden på New Yorks hippa och kreativa konstscen under sent 70-tal. När hon debuterade som romanförfattare 1997 var det med I love Dick, som alltså är en berättelse med sexualiteten i fokus. På ett psykologiskt plan snarare än ett fysiskt.
Den dubbeltydiga titeln har inte översatts från engelska i något av de länder där romanen är utgiven. Så är den ju också ganska genialisk och oemotståndlig.

Romanens Dick har i efterhand identifierats som medieteoretikern Dick Hebidge, som i likhet med Chris och Sylvère framträder i eget namn i denna självbiografiska berättelse, om än bara med förnamn i Dicks fall. Och föremålet för romanen gav sig faktiskt tillkänna på egen hand i samband med utgivningen. Inte helt olikt när Roy Andersson utropade sig själv till Hugo Rask i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande (Natur & Kultur 2013). Även det en roman om hopplös förälskelse och besatthet av en man som, i likhet med Dick, säger sig inte kunna ta ansvar för de starka känslor som romanernas kvinnliga huvudpersoner hyser för dem.

Nu kan det vara lätt att förledas att tro att detta är ännu en roman om kvinnlig besatthet och manlig stram återhållsamhet. Men så banalt är inte Chis Kraus i sitt författarskap. För där Lena Anderssons Ester Nilsson blir till en världsfrånvänd cyklop i sin enögda förälskelse är Chris Kraus alter ego istället subjektet i sin egen historia. Hon gör klart för Dick att det är honom som hon vill ha och det är hon som söker upp honom. Hon smickrar hans ego och det faktum att han senare vänder henne ryggen gör egentligen det samma. Det är nämligen förälskelsen, passionen och kåtheten som är motorn i I love Dick. På så sätt blir Dick endast en projektionsyta för romanens huvudkaraktär. En musa som hon använder sig av i sitt skrivande. Tidigt inser romanens Chris att det hela kommer att bli livsnödvändig brevroman och att det i själva verket är i själva besattheten som spänningen ligger. Målet är inte nödvändigtvis en parrelation.

I love Dick bränner till som mest i romanens andra del som heter Varje brev är ett kärleksbrev. Då har romanens Chris lämnat sin svagt asexuelle make och därtill också det allra mest monomana brevskrivandet. Här får vi närvara vid ett av få erotiska möten mellan Chris och Dick varpå berättelsen glider över i att närma sig essän i sin form.
Här skriver Chris Kraus istället om kvinnans roll i konsthistorien och den heterosexuella romantiska kärleken där kvinnor allt för ofta blir till sin äkta hälfts ”Plus en” vid bjudningarna. Med allt vad det innebär.
I sin fantasieggande roll som Dicks tänkbara älskarinna blir författarjaget däremot fri och fylld av lust. Hon får en egen identitet och tar makten över sitt eget liv. Idén om det knapplösa knullet blir till en intellektuell utmaning. Befriande och underhållande läsning.