1989 - att leva eller överleva.

Har börjat skriva litteraturkritik i Göteborgsposten. Här är min recension av Linda Skugges och systern Sigrid Tollgårds 1989 att leva eller överleva. Publicerad 18 september.

Roman

Linda Skugge och Sigrid Tollgård

1989 att leva eller överleva

Piratförlaget

Linda Skugges och Sigrid Tollgårds spänningsroman är en feel bad-deckare för blandbandsgenerationen, skriver Hanna Jedvik.

1989 att leva eller överleva är en spänningsroman av systrarna Linda Skugge och Sigrid Tollgård. Deras första gemensamma bok. I den får vi följa Majken och Gunnel vars mor Wenche nyss har dött under mystiska omständigheter i ett skidspår i Norge.

De börjar nysta i moderns märkliga död, och en gammal gästbok från ett skidpensionat i Norge blir nyckeln till det förflutna. Den leder tillbaka till mitten av 1980-talet då två familjer firade påsk tillsammans varje år i Gudbrandsdalen. Fram träder bilden av en samling såriga själar vars öden har vävts samman och bildat mönster av sorg, otrohet, missbruk och övergrepp.

En av berättelsens centralfigurer är Anna. 1989 är hon flickan som älskar The Cure, men som också är smärtsamt förälskad Carl. Carl som i dag är världsberömd DJ och hitmakare har ägnat hela sitt liv åt att fly, oklart från vad.

Musikskribenten Skugge känns väl igen. Författarnamn, boktitlar och indiepop från sena 80-talet löper likt ett populärkulturellt pärlband från pärm till pärm.

Som titeln antyder undersöker även Skugge och Tollgård skillnaden i att leva eller bara överleva. Hur blir livet om vi aldrig lever, endast överlever? Vilka handlingar blir vi då beredda att begå? Här utforskas även myten om den fria kärleken. Påståendet ”Den fria kärleken känns lätt för den som alltid blir vald” upprepas likt ett mantra berättelsen igenom av den som känner sig försmådd.

Några av personskildringarna kryper tätt inpå med ett språk som klistrar sig nära och levandegör ångest, missbruk och ett trasigt inre. Stundvis blir gestaltningen dock betydligt plattare och språket mer funktionellt och beskrivande. Resultatet: något ojämnt.

Men om författarnas idé däremot har varit att skriva en feel bad-deckare för blandbandsgenerationen, idag lika hängiven KLF:s Bill Drummond som Julian Barnes, har de definitivt lyckats.