Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten

I begynnelsen hette kärnkraft atomkraft. Det där nya som skulle vara så bra. Det där som skulle rädda energiförsörjningen och säkra framtiden. Men hur bra är det egentligen med kärnkraft? Hanna Jedvik läser Åsa Mobergs nya debattbok.

(GP 13 mars) 

Det där nya som skulle vara så bra. Det är titeln på en singel från 2003 av det svenska bandet Bob Hund, från 2003.. Dess titel ringer i öronen på mig när jag läser Åsa Mobergs Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten, med underrubriken En bok om kärnkraft.

I sin bok ställer sig Åsa Moberg på startlinjen. Året är 1943 och kärnklyvningen gick från teori till praktik. Två år senare fäller USA världshistoriens hittills enda atombomber över Hiroshima och Nagasaki. Leo Szilard som hade sett till att utvecklingen av bomben kom igång ville inte ens att den skulle användas i kriget. Hellre skulle man bjuda in Japan till en provsprängning och kräva omedelbar kapitulation. Som bekant fick han inte gehör för sitt förslag. Istället dog 
90 000-120 000 människor i Hiroshima och 60 000-70 000 i Nagasaki. Idén om att använda tekniken till att producera el ska enligt Moberg ha uppstått ur forskare och politikers dåliga samvete.

I begynnelsen hette Kärnkraften Atomkraft.  Det där nya som skulle vara så bra. Det där som skulle rädda energiförsörjningen och säkra framtiden, USA låg i framkant vad det gällde forskningen. Staten sköt in stora pengar till forskning med anledning av de militära användningsmöjligheterna.

Mellan 1950 och 1979 finns det ingen hejd på glädjen över Kärnkraften. Det lilla landet Sverige har varit en viktig spelare. Åsa Moberg låter oss se glimtar av socialdemokraternas studiematerial, där frågan om svensk atomkraft ivrigt förs. Ut med det gamla, in med det nya. Kärnkraften var ren, fräsch och pålitligt. Rent av miljövänlig. Ord som livsbejakande hördes i Riksdagens kammare 1954 när Tage Erlander pratade om atomproblemet. Det var bara den där lilla haken med avfallet. Men det kommer nog att lösa sig. Tids nog.

Åsa Moberg är sedan folkomröstningen 1980 en av de flitigaste kärnkraftsdebattörerna på motståndssidan. Hon är inte endast en flitig debattör - hon är även minutiöst noggrann och väl påläst.  Bland annat började Moberg 1979 föra bok över varje missöde som skedde i alla världens reaktorer. Efter ett halvår tvingades hon ge upp, att hinna skriva ner alla tillbud visade sig vara en övermäktig uppgift. Tiden fanns helt enkelt inte. Idag är situationen värre än någonsin vad det gäller säkerhetsaspekten i världens föråldrade kärnkraftverk, menar hon.

När jag slår ihop Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten är jag uppfylld av en känsla av att det inte finns en enda enstaka rapport, någon avhandling, en enda utredning eller någon endaste liten interpellation eller riksdagsprotokoll om kärnkraft som Åsa Moberg inte har tagit del av. Som den trogna läsaren av Nucleonics weeks, kärnkraftindustrins eget nyhetsbrev, en oöverträffbar informationskälla, om man får tro Moberg, tycks hon veta mer än de flesta i det här landet. Publikationen är nämligen så dyr att exempelvis inte Dagens industri anser sig ha råd med den. 1986 kostade en prenumeration upp till 12 000 kronor för ett år.

Dokumentärfilmen Into eternity av den danska filmaren Michael Madsen inleds med långsam scen som består av kameraåkning långt ner i berggrunden i Onkalos kärnavfallsförvaring i Finland. Först sägs ingenting. Efter en stund läser en röst högt ur varningstexten som står att läsa vid infarten. En text vars avsikt är att varna kommande generationer för farorna att befatta sig med innehållet i berget. Snart hörs Timo Äikäs, VD för Onkalo beskriva utmaningarna, farorna och sårbarheten som ligger i slutförvaringens natur. I Filmen uttalar sig även forskare och övriga medarbetare om problematiken kring hur man exempelvis märker upp det livsfarliga avfallet så att framtidens invånare begriper. Kanske talar de inte samma språk som oss? Kanske uttrycker de sig inte ens med vår tids bokstäver? Hur hindrar man dem att befatta sig med det dödliga avfallet? Frågorna och farorna staplas på varandra för att drygt åtta minuter in i filmen varvas med klippbilder på det livsfarliga avfallet som paketeras till tonerna av Kraftwerks ödesmättade låt Radioactivity. Kalla fakta och ingen propaganda. Bara rakt utmejslade svårigheter om att hantera och förvara kärnavfall.

Till stor del gör Åsa Moberg samma sak i sin faktaspäckade bok. Hon presenterar siffror över kärnkraftens dåliga ekonomiska lönsamhet, hon redogör för saneringskostnader och den opålitliga säkerheten hos de föråldrade reaktorerna som finns på många av de 424 reaktorer som är i drift** i de 31 länder i världen som håller sig med egen kärnkraft. Inte minst pekar hon ut den svenska kärnkraftsparken som högst föråldrad och osäker. För att leva upp till de nya skärpta kraven, som infördes efter olyckan i Fukushima, beräknas kostnaderna uppgå till 25 miljarder euro, 220 miljarder kronor. Åsa Moberg visar på fakta och låter läsaren dra sina egna slutsatser. Även om hon då och då effektivt sticker hål på motståndarsidans argument, gärna lätt raljerande. Ändå är det först mot slutet som hon höjer tonläget, ger sig in i debatten på allvar och tar tydlig ställning för det ohållbara i kärnkraft som energikälla på grund av dess sårbarhet och höga kostnader. Men framför allt vänder hon sig emot hur frågan har drivits de senaste åren och mot regeringens senaste energiuppgörelse. Som vassast blir hon när hon ifrågasätter mängden skattepengar som går till att ”bekosta politiker och tjänstemäns som bedriver kärnkraftpropaganda på arbetstid. ” 

Under tiden gör hon ett par avstickare och redogör för hur kvinnor som Alva Myrdal och hennes diplomatkollega Agda Rössel har skrivits ut ur historien om kärnkraftsmotståndet och hur energiminister Birgitta Dahls kördes ”när de riktiga grabbarna skulle lösa energifrågan”, som Moberg uttrycker det. Hon poängterar även S-kvinnornas motstånd när den socialdemokratiska regeringen 1955 diskuterar anskaffandet av en svensk atombomb. Att Åsa Moberg skulle missa genusanalysen vore givetvis förvånande, men det är ändå värt att poängtera att den är levande även i en redogörelse för kärnkraftens historia och utveckling.

Kärnkraftsglädjen dog ut i Sverige i och med olyckan i Harrisburg 1979, vilken ledde till folkomröstningen om kärnkraft 1980.

Sen följde Tjernobyl 1986.

Fukushima 2011.

Tre osannolika händelser som ändå har lett till att sannolikheten för en kärnkraftsolycka torde ha slagit i höjden. Speciellt med tanke på att kärnkraftsförespråkarna redan innan Harrisburg som bekant ansåg det vara osannolikt med en olycka, raljerar Moberg och resonerar kring hur kärnkraftsförespråkarna ideligen propagerar för att kärnkraften har blivit säkrare. Detta trots att det redan från början var nästan totalt osannolikt att olyckor skulle ske. Då torde ingen säkerhet finnas att förbättra, konstaterar Åsa Moberg.

Men så utgör kanske kärnkraftsfrågan den moderna tidens största paradox. Att mänskligheten tror sig ha hittat ett sätt att lösa energiförsörjningen samtidigt som det är den enda energikällan som kan användas som massförstörelsevapen. Och är ett massförstörelsevapen.

Det där nya som skulle vara så bra har fortfarande en hel del problem att lösa. Om Åsa Moberg får råda finns redan en slutgiltig lösning på energifrågan. Och den heter inte Kärnkraft. Den heter sol, vind och vatten och bioenergi.