onsdag 9 april 2014

Mitt bultande hjärta

Att vara fjorton år och vänta på ett nytt hjärta är som att vänta på döden och livet på samma gång, konstaterar Amanda i Alf Kjetil Walgermos bok. Hanna Jedvik har läst den.(GP 4 april)



Ungdomsroman
Alf Kjetil Walgermo
Mitt bultande hjärta
Översättning: Ylva Kempe
B Wahlströms

Alf Kjetil Walgermos Mitt bultande hjärta börjar så klichéartat att man nästan förleds att tro att det rör sig om en parodi på en ungdomsroman. Huvudpersonen Amanda och bästa kompisen Jenny sitter på flickrummet och mäter bröstens omfång med måttband, samtidigt som de pratar om vilka killar de är kära i.
Men efter ett tag händer någonting. Det som skulle kunna vara ytterligare en dussinskildring av tonåringars längtan, hjärta och smärta byter riktning för att handla om djupt existentiella frågor. Den hårda verkligheten slår Amanda hårt i ansiktet samma sommar som hon ska fylla fjorton år och på midsommarafton ska få kyssa fina David i det där lilafärgade båthuset.
Istället för kyss blir det ilfart i ambulans till sjukhuset. Den tunga andhämtningen och de hamrande hjärtslagen berodde inte enbart på Snygg-Davids närvaro. Förstorat hjärta visar det sig. Tiden är utmätt. Amandas hjärta orkar högst ett år till och hon sätts upp på donationslistan.
Att vara fjorton år och vänta på ett nytt hjärta är som att vänta på döden och livet på samma gång, konstaterar Amanda som har svårt att förhålla sig till att någon måste dö för att hon ska få leva. Och vem blir man med ett annat hjärta? Går det fortfarande att vara kär i samma person?
Den där sommaren när allt skulle hända blir en sommar i sjuksängen. Det planerade flottbygget med David blir symbolen för livet där ute. Det friska. Starka. Det som en gång var. Och förhoppningsvis finns kvar. Men vad vet den tonåring som inte ens orkar gå mellan klassrummen längre?
Det kan låta tungt. Men Alf Kjetil Walgermo gestaltar Amandas kamp med varsam hand och låter funderingarna löpa fritt och lätt över boksidorna. Helt utan att frossa i det mörka, tunga och sjuka. Även om jag önskar att man stundvis hade fått komma innanför Amandas hud och uppleva hur det känns på insidan när orken sinar, tankarna snurrar och oron kryper. Nu blir det just inte mer än väl beskrivet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar