Twitter - ett problembarn i medielandskapet

Älskat och hatat glider Twitter likt en hal tvål mellan händerna på debattörer, forskare och journalister. Få är de som vågar älska mikrobloggen reservationslöst hela vägen ut. Hanna Jedvik undrar varför vi gjort Twitter till ett problem i det svenska medielandskapet. 

(GP 25 mars 2014)

Medieelit.

Åsiktkorridor.

Pajkastning.

Det är några av de tillmälen som ofta hörs i samband med mikrobloggen Twitter. En social nätverkstjänst som har funnits sedan 2006 och fungerar som en plattform för korta uppdateringar. Du som användare väljer själv vilka personer du vill följa. Deras tweets, som statusraderna kallas på Twitter, lägger sig i ett så kallat twitterflöde. Utrikesministrar, kändisar och hårfrisörskor om vartannat. Ni kan nu kommunicera med varandra. Det kan ju låta oproblematiskt. Men icke.

Twitter är nämligen ett problembarn i det svenska medielandskapet. Älskat och hatat. Likt en hal tvål glider Twitter mellan händerna på debattörer, forskare och journalister. Få är de som vågar älska Twitter reservationslöst hela vägen ut. Framför allt avfärdas ofta de debatter som förs på Twitter som onyanserade, gapiga och fördummande. Bland annat på grund av inläggens begränsade längd på 140 tecken, lika långt som ett genomsnittligt vykort. Eller som ett sms i mobiltelefonens ungdom.

Att Twitter inte står högt i kurs blev tydligt när Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap, i en text på bloggen Politologerna i slutet av förra året lanserade begreppet Åsiktskorridor.

Ekengren Oscarssons åsiktskorridor är en symbol för det svenska debattklimatet. Ett debattklimat som inte tillåter ett vidare stort svängrum bland våra olika ställningstaganden. Exempelvis menar han att många av de åsikter som är vanliga bland den svenska befolkningen, som att varannan svensk enligt SOM-insitutets mätningar anser att det är fel att tillåta homosexuella adoptera barn, sällan eller aldrig representeras i den offentliga debatten. Det ska sägas att han aldrig själv nämnde Twitter i sammanhanget, men många skribenter har dragit paralleller åt det hållet.

Kanske även Ekengren Oscarsson själv. När han drar sitt resonemang i SVT:s Debatt låter det bland annat så här:

”Åsikterna kanske visserligen synas, men blir direkt nedslagna i en väldigt digital debatt där man antingen blir hissad eller dissad, antingen är det bu eller bä. Det är väldigt digitalt. Om man har lite avvikande åsikter har man aldrig möjlighet att utveckla.”

Mycket tyder på att det är de digitala plattformarna som utgör den torftiga debattens kärna, enligt hans resonemang.

Kanske är det inifrån Ekengren Oscarssons smala korridor som det svenska folket stod och kände sig trängda när de svarade på frågor i TNS-sifos och Medieakademins årliga undersökning Förtroendebarometern, som mäter allmänhetens förtroende för institutioner, politiska partier, massmedier och företag. Twitter hamnade längst ner, inte bara i jämförelse med andra digitala medier som Google och Facebook, utan fick även jumboplatsen bland samtliga medier i undersökningen. Dessutom lyckades Twitter norpa även bottenplaceringen i sammanvägningen, näst efter Expressen och Sverigedemokraterna.

Hur det ens kan vara relevant att ställa företag som topplacerade Sveriges Radio, med sitt tydliga public service-uppdrag, mot en plattform som Twitter framgår däremot inte av denna förtroendebarometer. Det framstår lika rimligt som att jämföra äpplen och päron. Eller Flashback med Dagens Nyheter. Huruvida undersökningens resultat grundar sig på svenska folkets uppfattning om Twitter som bolag eller dess användare framgår inte heller. Faktum kvarstår dock. Olycksbarnet Twitters anseende är inte högt.

Ett antagande kan vara att det inte är så värst många i undersökningen som har något nära relation till Twitter.

Bland Sveriges nio miljoner invånare finns det 641 746 aktiva twitterkonton, enligt Intellecta corporates kommunikationschef Hampus Brynolfs rapport Twittersencus 2014, som presenterades härom veckan. Sedan 2012 har han samlat ihop enorma mängder data om Sveriges twittrare. Utifrån det gör han ett moln och pekar ut olika kluster och ringar in hur vi hänger ihop med varandra på Twitter.

Bakom många konton står företag och organisationer. Sedan Barack Obamas massiva kampanj inför valet 2008, som bland annat framgångsrikt fördes på sociala medier, är alla företag, partier och organisationer med någon som helst kommunikationsstrategi medvetna av nödvändigheten i att befinna sig på Twitter.

Enligt Hampus Brynolf skedde den största tillströmningen till Twitter kring årsskiftet 2011/2012. Det var också under 2012 som debatten om Twitter och dess eventuella ”faror” kom igång på allvar. Ett av de främsta problemområdena som lyftes fram var att det till stor del är personer verksamma inom media som är aktiva på Twitter. ”Twitter har skapat en ny medieelit" skrev tidningen Journalisten i januari 2012, för att ta ett i raden av alarmerade exempel.

Skepticismen mot Twitter håller i sig. När samma tidning i sitt decembernummer förra året lät en rad mediepersonligheter lista det bästa och sämsta med medieåret 2013 gav Magasinet Filters chefredaktör Mattias Göransson riset till just Twitter.

”Årets flopp: Twitter. Tar alltför ofta fram det sämsta hos dagens medieamöba: substanslösa åsikter, rena gissningar och slappa gliringar. Den journalist som ställs inför en fråga har till yrke att söka dess svar. Inte att passa frågan vidare med en ironisk kommentar.”

Slö, slapp och likgiltig. Lägg därtill skrikigt och onyanserat och du får fram schablonbilden av en tonåring. Journalisten och krönikören Björn Häger uppmanar i ett par tweets från februari år att journalistkåren bör släppa taget om twittersargen och gå ut i verkligheten.

”Är det dags att börja prata om medias fixering vid Twitter. Borde vi testa en twitterfri vecka och leta åsikter på annat håll?” och ”Skriver krönika om att diskutera på 140 tecken. Vän säger: – Folk bara missförstår varandra. Twittra det så får du se.”

Vilka alla dessa journalister som letar citat på Twitter istället för kommunhuset eller bandyarenan framgår inte. Krönikan är ännu inte skriven, låter Häger meddela när jag frågar honom – på Twitter.

Visst stämmer det att Twitter till stor del består av journalister. Enligt Hampus Brynolfs klusterindelning ser topplistan ut som följer: på första plats kategorin teknik- och sociala medier, tvåa kultur, följt av trean politik och medier.

Uppenbarligen har skeptikerna en poäng med att Twitter domineras av åsikts- och medieeliten. Att det förhåller sig så visar Hampus Brynolfs kluster med all önskvärd tydlighet. Fast kanske kan det här vara på sin plats att påminna om att man faktiskt är fri välja sitt twitterflöde. I stor utsträckning följer journalister andra journalister. Kopplingarna mellan en gamer i Falköping och en debattredaktör i Stockholm är nästintill obefintliga.

Däremot bör man inte glömma att flera stora opinionsfrågor har startat på Twitter. När debatten om sexualbrottslagarna rasade på sociala medier tidigare i vintras, under hashtaggen #samtycke, ledde det till en manifestation och frågan växte sig så stor att Justitieminister Beatrice Ask sa att det finns anledning att se över lagstiftningen.

Ändå tycks det i dag råda konsensus om att det är finare att uttrycka sin åsikt i en demonstration än inne i ett forum som Twitter. Och att det är civiliserat när partiledarna läxar upp varandra med sarkastiska undertoner i riksdagens plenisal, medan ett likartat meningsutbyte på Twitter skulle ses som problematiskt.

Så frågan är varför vi har gjort ett forum för debatt- och yttrandefrihet till ett problem. Inte kan väl dessa kritiker mena att det var bättre då enbart de med tillgång till kulturuppslag och debattsidor hade möjlighet att delta i den offentliga debatten? Varför skulle inte de snabba meningsutbytena kunna finnas sida vid sida med den djupa debatten?

Det är svårt att se det dåliga i att en lastbilschaufför i Kalix kan ställa en fråga till Carl Bildt, Jonas Gardell eller Aktuellts Nike Nylander. Att medborgarna kommer närmare dem som bestämmer, om så bara i cyberrymden.

Precis som Åsa Beckman skrev i en krönika (DN 16/2) om att Stockholmare har en medfödd stark självkänsla tack vare att de växer upp och lever sina liv nära makten, på samma sätt får Twitter vår självkänsla att öka. Att avståndet mellan makten och folket minskas kan aldrig vara något negativt.

Fakta: Ämnet

Twitter hamnar längst ner i den årliga undersökningen Förtroendebarometern, inte bara i jämförelse med andra digitala medier som Google och Facebook, utan fick även jumboplatsen bland samtliga medier i undersökningen. Dessutom lyckades Twitter norpa bottenplaceringen i sammanvägningen, näst efter Expressen och Sverigedemokraterna.