måndag 18 augusti 2014

Falafelkungen är död

Recension av Falafelkungen är död av den israelisk författaren Sara Shilo. Romanen kom ut 2005 och är skriven på hebreiska som originalspråk. Den handlar om den judiska familjen Dadon som lever i norra Israel i gränstrakterna mot Libanon. (GP 15 augusti)



Titel: Falaffelkungen är död
Författare: Sara Shilo
Förlag: Albert Bonniers förlag
Genre: Roman
Översättning: Natalie Lantz

Mitt i den hetaste värmeböljan kom ett youtubeklipp som fick oss att stanna upp. Som fick oss att dra efter andan och känna tacksamhet över att barnen här i semestersverige kan leka på stranden utan att dö i en raketattack. Klippet, som var ett nyhetsinslag från brittiska Al-Jazira, har setts över 50 000 gånger och visar hur fyra pojkar i åldrarna nio till elva år leker på en soltyngd sandstrand framför ett par hotell fyllda av journalister. Inom loppet av en sekund tvingas barnen fly för sina liv när de måste undkomma Israeliska missiler som plötsligt landar på stranden.
Några minuter senare är livet förbi förde fyra kusinerna.

Vid det här laget har vi sett tusentals inslag och reportage från krigsdrabbade områden, med sargade kroppar och flyktingströmmar tunga av damm. Ändå går de oss allt för ofta förbi. Allt det där som händer där borta. Inte för att vi inte bryr oss, för det gör vi. Utan för att vi har sett tv-bilderna så många gånger förr. Och för att allt det där sker på så stort avstånd, så avlägset från våra välordnade liv. Hur ska vi kunna identifiera oss med en åttabarnsmamma i Sudan när vi varje dag går upp, brygger kaffe, sminkar oss och lämnar våra två barn på förskolan?

Men så plötsligt kunde det ha varit vi och våra barn på den där stranden. Livet blir skört och bräckligt. Smärtan påtaglig. Vi tvingas inse att vi alla lever på samma jord och delar samma luft. Trots att luften i Gaza är fylld av skräck och raketer, rök och damm. Fyra pojkars död gör att vi för en dag känner på riktigt att luften vi andas är den samma i Göteborg som i Gaza. Som i Syrien. Som i Irak, Afghanistan eller Ukraina.

Samma funktion fyller givetvis skönlitteraturen. Den för oss tätt inpå människor och gator där kriget bor. Sara Shilos debutroman Falaffelkungen är död tar sin början på en lekplats där sexbarnsmamman Simona har satt sig på en gunga och vägrar ta skydd, trots att libanesiska katiusjaraketer regnar ner över hennes stad i norra Israel. Hon faller till marken och tar sig upp en stund senare igen. Kanske är det ändå dödsögonblicket som romen skildrar.

Året är 2000 och Simona Dadon och hennes familj är marockanska judar i Israel och befinner sig därmed längst ner på samhällsstegen. Invandrarna med arabisk judisk- eller muslimsk börd från de angränsande nordafrikanska länderna utgör en fattig minoritet i Israel, sällan skildrad i litteratur som når den västerländska marknaden. IFalaffelkungen är död gestaltas en av dessa familjers öde genom fem monologer signerade Simona och fyra av hennes barn sedan de har förlorat sin far och make.  Själva Falaffelkungen Masoud.

Masoud gick bort under högst oväntade omständigheter på sitt falaffelställe efter att blivit elakt stucken i ögat av ett bi. Han var en entreprenör på den lägre skalan som slet hårt för att försörja sig och sin familj vars levebröd hängde på en skör tråd. Desto starkare frodades däremot kärleken mellan Masoud och Simona. I romanen endast skildrat flyktigt i början, ändå säger den kanske mer om Simonas roll som änka än något annat som gestaltas i boken. Genom Simonas berättelse tydliggörs hur hon går i från att vara en ung, passionerad och sexuellt utforskande kvinna till att bli änka och stympad på sin sexualitet och kvinnliga identitet.
 ”Redan min första dag som änka sa jag till mig själv: Simona du får inte sätta din fot hos änkorna, för om du gör det finns det ingen väg ut.”

Romanen berättar även om de två tvillingpojkarna Dudu och Itzik som föddes först efter faderns död. Genom deras röster får vi höra historien om rädslan som präglar vardagen för barnen i det krigshärjade området. Dudi som tar hand om sin rastlösa bror Itzik, som i sin tur inte drar sig för någoting och gärna drömmer om en framtid som terrorist. De gör inbrott och stökar sig fram längsmed gatorna. På barns vis utfordrar de även en tillfångatagen tornfalk som de försöker tämja och göra till sin.

Som starkast blir det i dottern Ettis berättelse där hon söker sin tillflykt till skyddsrummet, intet ont anandes att hennes mor sitter stillsamt på en lekplats medan raketerna faller. Etti berättar sagor för småsyskonen och gör sitt bästa för att ge tröst som är svår att få för den som växer upp i under rådande omständigheter.

Äldsta brodern Kobi sliter på verkstadsgolvet och tampas dagligen med fattigdom och diskriminering. Efter faderns död har Kobi blivit familjens överhuvud och delar säng med Simona. Hur deras relation egentligen ser ut är höljt i dunkel och kanske det märkligaste sidospåret i denna roman där mutorna aldrig är långt borta för den som röstar på ”rätt ”parti och där drömmarna om ett kliv upp till en högre samhällsklass är dömda att stanna vid just drömstadiet. Om man inte åker till Norge för att rensa fisk och skaffa sig en rik och vacker fru förstås, resonerar Kobi.

Med sitt handfasta och stundvis poetiska språk skildrar Sara Shilo ett folks öde genom familjen Dadon. Hur detta folk sedan de kom till Israel på 1960-talet kämpar med sin nya identitet och det inte helt okomplicerade i att vara arabisktalande jude. I kombination med konflikterna i och utanför landet. Sara Shilo hjälper oss att kommer nära. Att förstå att det kunde varit vi. Våra barn. Vår make. Våra grannar. Mitt bland automatvapen, bosättningar och korruption.

Även om Falaffelkungen är död främst skildrar ett familjeöde och inte en krigssituation, är det ett öde som har sina egna och alldeles speciella förutsättningar - tydligt präglade av krigets vardag. I vardagen växer förståelsen för prövningarna som denna minoritetsgrupp utsätts för. Gestaltningen tränger sig på med sina dofter, sin uppgivenhet och sin ensamhet.

Framför allt blir det nämligen påtagligt hur ensamma alla dessa sju individer är. Trots att de fortfarande är många i familjen har var och en slutligen bara sig själv. Till och med tvillingarna är i sin symbios utmejslade var och en för sig. Dömda att klara sig på egen hand genom livet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar