tisdag 26 augusti 2014

Saudivapen - för att cash is king


Ett sensationellt grävjobb som ledde till en ministeravgång och prestigefyllda priser. Nu kommer boken om affären, Saudivapen, av reportrarna Bo-Böran Bodin och Daniel Öhman. Mervärdet ligger i att vi på svar på frågan varför, anser Hanna Jedvik. 
(GP 26 augusti) 




Titel: Saudivapen
Författare: Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman
Förlag: Albert Bonniers förlag
Genre: Journalistisk

”- Om du tycker att det låter intressant har jag en adress och en tid, sa ombudet.
Jag sprättade upp kuvertet. Det var en A4-sida. Överskriften stod med fetade versaler. PROJEKT SIMOOM.
Så kan det gå till när en av Sveriges Radios grävande reportrar får ett tips som ska komma att leda till ett av vår tids största journalistiska avslöjanden, med en ministeravgång och en serie prisplaketter som följd. Den så kallade Saudivapenaffären skakade om Sverige rejält när nyheten briserade 6 mars 2012. Nyheten om hur den svenska regeringen hade haft långtgående planer på att bygga en hemlig vapenfabrik i diktaturen Saudiarabien innehöll allt som en hel säsong av House of Cards eller Vita huset kan tänkas bjuda på. Vapenexport, ljugande politiker, korrumperade tjänstemän och pengahungriga vapenhandlare. Alltsammans inramat av det faktum att Sverige är av världens störa vapenexportörer sett till antalet invånare, trots att vi gärna tittar åt andra hållet och låtsas som att våra svensktillverkade robotar och radarsystem nog egentligen aldrig används.
Nu har de båda reportrarna bakom avslöjandet, Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman, skrivit boken Saudivapen om sitt arbete med det omfattande grävprojektet som går under samma namn. En dokumentär thriller som i detalj berättar om arbetsprocessen och dessutom kommer med ett par nya avslöjanden.

Saudivapen tar sin början den där novemberkvällen 2011 när Daniel Öhman stressad och försenad cyklar omkull, missar ett pendeltåg men ändå lyckas möta sin topphemliga källa som förser honom med kuvertet innehållandes statshemligheter om Projekt Simoom - kodnamnet som användes i samband med planerandet av vapenfabriken.
Därefter landar vi fyra månader senare i den trånga redigeringsstudion ”Mangeln” i Radiohuset på Gärdet i Stockholm, där Bo-Göran Bodin äter Gaviscon (medicin mot halsbränna och sura uppstötningar) och finslipar på sitt reportage in i det sista. Samtidigt flyttar Daniel Öhman den tunga bunten med hemliga dokument från det blanka säkerhetsskåpet i metall på redaktionen till en hemlig plats där ingen kan hitta dem. Risken för att de själva ska bli gripna eller åtalade är stor. Att låta dokumenten ligga kvar är allt för riskfyllt. Dessutom kan de inte lita på att medarbetarna på Ekot inte läcker till makten. Konstigare saker har hänt, konstaterar Daniel Öhman när han lassar över de hemligstämplade dokumenten till en svart sportbag.

Nervigheten och en befogad rädsla för att vara avlyssnad, skuggad och få e-posten läst löper som en röd tråd genom denna gastkramande thriller. Överdrivet? Tänker man kanske först. Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman likaså när de sitter med Ekots chef Anne Lagercranz och grävchefen Rolf Stengård, som båda skämtar om de ska komma att hälsa på sina reportrar i fängelset om det blir på det viset. De ler alla fyra.
Med tanke på att åklagare har gjort husrannsakan på TV4 för att komma över ett kvitto kan det inte uteslutas att polis och åklagare besöker Sveriges Radio för att lägga vantarna på de hemliga dokument som har läckt ut och nu hotar rikets säkerhet, resonerar Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman längre fram i boken. Skrattet har för längesedan fastnat i halsen. Som grävande journalist verkar du inte i en skyddad verkstad i det här landet. Ytterligare exempel som författarna tar upp är när reportern Trond Sefastsson fick sin hårddisk omhändertagen och när åklagare efter göteborgskravallerna sökte tillstånd för husrannsakan hos TV4 i syfte att gå igenom filmband.

Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman har för sitt avslöjande belönats med priser som Guldspaden, Stora journalistpriset, Prix Europa och även det som anses vara världens finaste pris för undersökande journalistik – en medalj av den internationella organisationen IRE.
Granskningen har resulterat i en serie fängslande reportage och nyhetsinslag. Detta trots att lyssnaren konfronteras med en parad av herrar, och en och annan kvinna, som endast delar med sig av förnekanden av olika grad. Såväl politiker som regeringsföreträdare gör sitt bästa för att tiga som muren.
Ja, det var nog inte roligt att vara försvarsminister de där dagarna i mars 2012. Speciellt inte om man hette Sten Tolgfors och hade ärvt samförståndsavtalet av Leni Björklund (S) som 2005 slöt avtalet med Saudiarabiens biträdande försvarsminister Prins Khled Bin Sultan. När Tolgfors försökte bryta samarbetet utsattes han för påtryckningar från Saabs styrelseordförande- och delägare Marcus Wallenberg, som var minst sagt angelägen om att få sålt Saabs radarsystemErieye till Saudierna. Detta är nya uppgifter som framkommer i Saudivapen och som Ekot rapporterade om i förra veckan.

Nytt är också det anmärkningsvärda i att Kontrollmyndigheten för vapenexport (ISP) gav klartecken till vapenfabriken 2010 trots att Saudiarabien då var inblandad i en väpnad konflikt med grannlandet Jemen, helt i strid med svensk lag. Likaså avslöjas i boken hur den socialdemokratiske statssekreteraren Jonas Hjelm och före detta flygvapenchefen Kent Harrskog ansvarade för att förhandla fram detaljerna i avtalet och hur det för den saudiske brigadgeneralen Gormollah Al-Zahrani framstod som att Hjelm och Harrskog snarare jobbade för Saab än den svenska regeringen. Så blev också de båda tjänstemännen kort efter regeringsskiftet anställda hos bolaget, med ett saftigt lönelyft som följd. Något som har väckt diskussionen om den svenska lagstiftningen som inte kräver karantän för politiker och tjänstemän som byter sida, vilket öppnar för korruption- och mutmisstankar.
Resten av Saudiaffären om bulvanföretaget SSTI, ett startkapital på 250 000 kronor i kontanter från Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), levererade i en gul plastkasse, falska fakturor och en ministeravgång är, som man säger, historia.

Saudivapen spänner en båge från november 2011 och fram till försvarsminister Sten Tolgfors avgång 29 mars samma år. Dramaturgin är snortajt och nålarna på tidslinjen markerar varje enskilt avslöjande, för att backa tillbaka bandet och beskriva intervjusituationer, researchmetoder och inte minst reportrarnas egna våndor och sömnlösa nätter. Berättarperspektivet varvas mellan Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman. Greppet ger en inblick i deras respektive arbetsmetoder och hur de kompletterar varandra, men resulterar också i en viss komisk effekt då de ofta med krass blick beskriver varandra egenheter.
På ett befriande vis bryter också de båda reportrarna mot det machoideal som har präglat den granskande journalistiken, som inte sällan har gått under namnet skjutjärnsjournalistisk. Bodin och Öhman bjuder istället på sin nervositet, sina neuroser och argumenterar för vikten av att kunna kombinera arbetet som undersökande journalist med ett familjeliv. Om än bara i teorin, visar det sig.  
Mervärdet med boken jämfört med det vi har hört i radio är att den svarar på den viktiga journalistiska frågan om varför.

Kruxet är nämligen att frågan om varför är att den är svår att få svar på av den politiker som förnekar fakta eller knappt ens kommer till mikrofonen. Med hjälp av över 150 intervjuer och en genomgång av hundratals dokument lyckas däremot Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman rekonstruera hela händelseförloppet och faktiskt besvara frågan om just varför Sverige skulle hjälpa till att bygga en vapenfabrik i diktaturen Saudiarabien. Som jag uppfattar det? För att två sköna snubbar tyckte att det var lite gött att hjälpa Saab att sälja sitt radarsystem och för att svenska politiker under stundom är hyfsat maktfullkomliga.
Och för att Marcus Wallenberg är mäktigare än den svenska försvarsministern när det kommer till internationella affärer och Sveriges relationer till omvärlden.
För att cash is king.

onsdag 20 augusti 2014

Sommar i P1 med Christian Falk

Jag har inte lagt upp alla recensioner av Sommar i P1 som jag skrev under sommarmånaderna. Istället har jag gjort något slags urval. Ett program som jag skrev om under väldigt speciella omständigheter var givetvis Christian Falks. Två dagar innan hade jag i bilen på väg från landet fått reda på att Christian Falk hade gått bort i sviterna av sin cancer. 

Det var ett känsloladdat, viktigt och engagerande program. Pennan glödde, texten blev för lång och jag fick stryka ner. Bland annat fick jag ta bort några meningar som både handlade om hur livsavgörande musiken uppenbarligen varit i Christian Falks liv. Hur den fick honom att välja rätt väg i livet istället för att fastna i destruktivitet och dåliga vanor på ett sådant sätt som kanske hade fallit sig naturligt för en person med Christians trasig uppväxt.

Min uppväxt var inte trasig som Christian Falks, men han och hans Imperiet fick mig som tonåring att se världen och väckte hopp om att det fanns något bortom mitt lilla villaområde och min lilla stad. Skivorna gick varma på stereon och jag har svårt att välja en enda favoritlåt med Imperiet. Christian Falk gick vidare mot nya musikaliska utmaningar och behövde ny stimulans. Även jag själv vidgade givetvis vyerna och lyssnade på mycket annat. Men fortfarande återvänder jag ständigt till Imperiet. 



När Christian Falks Sommar i P1 sänds är det två dagar sedan sommarvärden gick bort. Programmet rör hans svåra uppväxt, sjukdomen, och, framför allt, den livsavgörande musiken. (GP 26 Juli


"Frank Zappa dog när han var 52 år. Och det ser ut som jag också kommer att stoppa på 52", inleder Christian Falk sitt Sommar i P1 med och fortsätter att konstatera att han alltid har velat spela med Zappa och att mycket talar för att de två snart kommer att mötas.
Nu är han där. Hos sina bortgångna musikerkollegor. Redan när medierna nåddes av dödsbeskedet i torsdags lät Sveriges Radio meddela att Christian Falks sommarprogram skulle sändas som planerat, enligt hans eget och familjens önskemål. Det första postuma sommarpratet i programmets historia.
Ändå blir det ingen sentimental resa. Christian Falk låter meddela att det kanske blir lite skakigt och darrigt på sina ställen eftersom han är sjuk. Ibland räcker luften helt enkelt inte till. Ändå har han en förbluffande energi rakt igenom och berättar med glöd och engagemang om både musiken och den tuffa barndomen. Om hur han blev övergiven av sin alkoholiserade fotomodell till mor när han bara var två månader och om uppväxten i Hägersten med mormor och en periodare till morfar.
Han säger aldrig att musiken räddade honom från att välja den dåliga vägen i livet, ändå är det uppenbart. Han berättar lite om åren med Thåström och Imperiet, men gläntar också på dörren till depressionerna. Hur han identifierar sig som en av de svaga. En av dem där utanför. Ändå vägrar han att romantisera det mörka. "Skit är skit. Så är det bara."
Som starkast blir det när han berättar om hur han förlorade sonen William som tog sitt liv 25 år gammal.
Nu är ni hos Zappa båda två.
Tack för musiken Christian.
Slutord: Jag vänder mig till dig min älskade William. Jag har bara några få viktiga saker kvar att fixa. Sen kommer jag. 
Musik: Så klart går musiken som röd tråd genom Christian Falks Sommar. Han blandar och ger ur olika genrer. Börjar med Frank Zappa, slänger in lite Taj Mahal och Jonathan Richman, The Clash och Bob Dylan. Därtill den egenproducerade Seven seconds med Neneh Cherry och Youssou N'dour. Dessutom bjuder han på premiär av en sprillans ny låt med Robyn: Shake your body. En låt som kommer att leva vidare länge.

måndag 18 augusti 2014

Falafelkungen är död

Recension av Falafelkungen är död av den israelisk författaren Sara Shilo. Romanen kom ut 2005 och är skriven på hebreiska som originalspråk. Den handlar om den judiska familjen Dadon som lever i norra Israel i gränstrakterna mot Libanon. (GP 15 augusti)



Titel: Falaffelkungen är död
Författare: Sara Shilo
Förlag: Albert Bonniers förlag
Genre: Roman
Översättning: Natalie Lantz

Mitt i den hetaste värmeböljan kom ett youtubeklipp som fick oss att stanna upp. Som fick oss att dra efter andan och känna tacksamhet över att barnen här i semestersverige kan leka på stranden utan att dö i en raketattack. Klippet, som var ett nyhetsinslag från brittiska Al-Jazira, har setts över 50 000 gånger och visar hur fyra pojkar i åldrarna nio till elva år leker på en soltyngd sandstrand framför ett par hotell fyllda av journalister. Inom loppet av en sekund tvingas barnen fly för sina liv när de måste undkomma Israeliska missiler som plötsligt landar på stranden.
Några minuter senare är livet förbi förde fyra kusinerna.

Vid det här laget har vi sett tusentals inslag och reportage från krigsdrabbade områden, med sargade kroppar och flyktingströmmar tunga av damm. Ändå går de oss allt för ofta förbi. Allt det där som händer där borta. Inte för att vi inte bryr oss, för det gör vi. Utan för att vi har sett tv-bilderna så många gånger förr. Och för att allt det där sker på så stort avstånd, så avlägset från våra välordnade liv. Hur ska vi kunna identifiera oss med en åttabarnsmamma i Sudan när vi varje dag går upp, brygger kaffe, sminkar oss och lämnar våra två barn på förskolan?

Men så plötsligt kunde det ha varit vi och våra barn på den där stranden. Livet blir skört och bräckligt. Smärtan påtaglig. Vi tvingas inse att vi alla lever på samma jord och delar samma luft. Trots att luften i Gaza är fylld av skräck och raketer, rök och damm. Fyra pojkars död gör att vi för en dag känner på riktigt att luften vi andas är den samma i Göteborg som i Gaza. Som i Syrien. Som i Irak, Afghanistan eller Ukraina.

Samma funktion fyller givetvis skönlitteraturen. Den för oss tätt inpå människor och gator där kriget bor. Sara Shilos debutroman Falaffelkungen är död tar sin början på en lekplats där sexbarnsmamman Simona har satt sig på en gunga och vägrar ta skydd, trots att libanesiska katiusjaraketer regnar ner över hennes stad i norra Israel. Hon faller till marken och tar sig upp en stund senare igen. Kanske är det ändå dödsögonblicket som romen skildrar.

Året är 2000 och Simona Dadon och hennes familj är marockanska judar i Israel och befinner sig därmed längst ner på samhällsstegen. Invandrarna med arabisk judisk- eller muslimsk börd från de angränsande nordafrikanska länderna utgör en fattig minoritet i Israel, sällan skildrad i litteratur som når den västerländska marknaden. IFalaffelkungen är död gestaltas en av dessa familjers öde genom fem monologer signerade Simona och fyra av hennes barn sedan de har förlorat sin far och make.  Själva Falaffelkungen Masoud.

Masoud gick bort under högst oväntade omständigheter på sitt falaffelställe efter att blivit elakt stucken i ögat av ett bi. Han var en entreprenör på den lägre skalan som slet hårt för att försörja sig och sin familj vars levebröd hängde på en skör tråd. Desto starkare frodades däremot kärleken mellan Masoud och Simona. I romanen endast skildrat flyktigt i början, ändå säger den kanske mer om Simonas roll som änka än något annat som gestaltas i boken. Genom Simonas berättelse tydliggörs hur hon går i från att vara en ung, passionerad och sexuellt utforskande kvinna till att bli änka och stympad på sin sexualitet och kvinnliga identitet.
 ”Redan min första dag som änka sa jag till mig själv: Simona du får inte sätta din fot hos änkorna, för om du gör det finns det ingen väg ut.”

Romanen berättar även om de två tvillingpojkarna Dudu och Itzik som föddes först efter faderns död. Genom deras röster får vi höra historien om rädslan som präglar vardagen för barnen i det krigshärjade området. Dudi som tar hand om sin rastlösa bror Itzik, som i sin tur inte drar sig för någoting och gärna drömmer om en framtid som terrorist. De gör inbrott och stökar sig fram längsmed gatorna. På barns vis utfordrar de även en tillfångatagen tornfalk som de försöker tämja och göra till sin.

Som starkast blir det i dottern Ettis berättelse där hon söker sin tillflykt till skyddsrummet, intet ont anandes att hennes mor sitter stillsamt på en lekplats medan raketerna faller. Etti berättar sagor för småsyskonen och gör sitt bästa för att ge tröst som är svår att få för den som växer upp i under rådande omständigheter.

Äldsta brodern Kobi sliter på verkstadsgolvet och tampas dagligen med fattigdom och diskriminering. Efter faderns död har Kobi blivit familjens överhuvud och delar säng med Simona. Hur deras relation egentligen ser ut är höljt i dunkel och kanske det märkligaste sidospåret i denna roman där mutorna aldrig är långt borta för den som röstar på ”rätt ”parti och där drömmarna om ett kliv upp till en högre samhällsklass är dömda att stanna vid just drömstadiet. Om man inte åker till Norge för att rensa fisk och skaffa sig en rik och vacker fru förstås, resonerar Kobi.

Med sitt handfasta och stundvis poetiska språk skildrar Sara Shilo ett folks öde genom familjen Dadon. Hur detta folk sedan de kom till Israel på 1960-talet kämpar med sin nya identitet och det inte helt okomplicerade i att vara arabisktalande jude. I kombination med konflikterna i och utanför landet. Sara Shilo hjälper oss att kommer nära. Att förstå att det kunde varit vi. Våra barn. Vår make. Våra grannar. Mitt bland automatvapen, bosättningar och korruption.

Även om Falaffelkungen är död främst skildrar ett familjeöde och inte en krigssituation, är det ett öde som har sina egna och alldeles speciella förutsättningar - tydligt präglade av krigets vardag. I vardagen växer förståelsen för prövningarna som denna minoritetsgrupp utsätts för. Gestaltningen tränger sig på med sina dofter, sin uppgivenhet och sin ensamhet.

Framför allt blir det nämligen påtagligt hur ensamma alla dessa sju individer är. Trots att de fortfarande är många i familjen har var och en slutligen bara sig själv. Till och med tvillingarna är i sin symbios utmejslade var och en för sig. Dömda att klara sig på egen hand genom livet.

tisdag 12 augusti 2014

Deras ryggar luktade så gott

I Åsa Grennvalls nya serieroman skildras vad som händer när ett barn växer upp i en familj under känslomässig försummelse. (GP 12 augusti) 




Deras ryggar luktade så gott
Åsa Grennvall
Syster förlag
Serieroman

Vad händer med den som växer upp under känslomässig försummelse? Där ingen i familjen vare sig pratar om - eller har förmågan att visa känslor? Där barnet måste klara sig själv och kanske finnas till de för de vuxnas behov. De svåra frågorna undersöker Åsa Grennvall i sin nya serieroman Deras ryggar luktade så gott.
I romanen gestaltar hon hur huvudpersonen Jenny smyger sig in till sina föräldrars sovrum om nätterna för att känna doften av de personer som hon aldrig tilläts komma nära om dagarna.

För berättelsens Jenny kommer ångesten och känslan av övergivenhet senare som ett brev på posten och blir till en ständig följeslagare genom vuxenlivet. Växer sig starkare den dagen som hon får egna barn ger som hon ger all den kärlek och tröst som hon själv aldrig fick. Något som väcker minnen och frågor kring uppväxten. Ger ångesten ännu mer näring att gro och växa sig allt starkare.

Åsa Grennvall har varit verksam som serietecknare i femton år och har nu gett ut nio böcker. Aldrig har hon väjt för det mörka och svåra, ofta med en självbiografisk utgångspunkt. Vad som skiljer Deras ryggar luktade så gott från exempelvis den ännu mörkare boken Cynisk romantiker är att det här bjuds på hopp och smärtlindring.

Ärligt och uppriktigt skildrar hon svåra livserfarenheter, men också vad som ska till för att få ångesten släppa greppet och tillåta oss att gå vidare. Det är en befriande läsning som präglas av Åsa Grennvalls renodlade och stilistiskt säkra berättarteknik, hennes finkänsliga och stundvis råa teckningar. Inte sällan kryddar hon berättelsen med en gnutta humor och svartsynt cynism.

Dessutom glimmar kanske igenkänningen till hos alla som är uppvuxna på 70- och 80-talet. Burkköttfärssås, Modern talking och frånvaron av bilbälten i baksätet flimrar förbi med en blinkning. Underhållande och gripande på samma gång.