måndag 26 januari 2015

Disa Håstad | Brusten regnbåge – Mandelas krossade dröm

Disa Håstad gör ett försök att strippa ANC in på bara skinnet och påvisa det våld organisationen stod för. Hon är en driven journalist, men för att fördjupa berättandet skulle det ha behövts ett fastare redaktörskap, menar Hanna Jedvik. (GP 26 januari) 


Vad är det jag vill berätta? är den frågeställning som varje journalist bör tatuera på insidan av pannbenet och bära med sig genom yrkeslivet. Oavsett om det rör sig om en kort notis, ett grävande reportage, en dokumentär eller en bok så bör journalisten genom hela arbetet bära med sig denna frågeställning för att lyckas förmedla något begripligt till tittaren, lyssnaren eller läsaren.
När jag läser Disa Håstads bok Brusten regnbåge – Mandelas krossade dröm är det dessvärre jag som istället ställer mig frågan: Vad är det hon vill berätta?
Disa Håstad har under 2011, 2012 och 2014 besökt Sydafrika för att göra omfattande reportageresor som har resulterat i denna reportage- och faktabok.
En bok som redan på förhand har lyckats att skapa debatt. Disa Håstad räds nämligen inte att försöka peta ner den gloria som fortfarande svävar ovanför Nelson Mandelas huvud, och hon gör dessutom ett försök att strippa ANC in på bara skinnet och påvisa det våld som ANC stod för. Inte bara mot sina politiska motståndare, utan också mot de egna medlemmarna.  
Våldet som mot slutet av apartheideran ska ha utövats av den så kallade tredje kraften. Våldet som enligt många sydafrikakännare har beskrivits som ett samarbete mellan högerpartiet Inkatha, afrikansk polis, militär och hemliga vita dödskvadroner ska alltså enligt Håstad ha varit ANC själva. I boken skildrat främst med hänvisning till forskning signerad Anthea Jefferys, verksam vid South Africa institute for race relation, men även historikern Stephen Ellis får stå som källa när hon beskriver hur ANC skickade sina egna män i döden för att upprätthålla bilden av en kämpande gerillaarmé.
I övrigt är det tunnsått på namngivna muntliga källor och intervjuer som styrker denna tes.
Vidare ägnar Disa Håstad de knappa trehundra sidorna åt att måla upp historiken fram till Frihetsdeklarationens tillkomst 1955, kampen mot Apartheid och ANC:s väg till regeringsmakten 1994. Framför allt intresserar hon sig för Sydafrika i dag – hur mår den regnbågsnation som var Nelson Mandelas dröm?
En ordentlig genomlysning av ANC:s roll och omvärldens ofta lite naiva bild av partiet är givetvis välbehövlig, inte minst med tanke på att Sverige med Olof Palme i spetsen investerade såväl bistånd som politiskt kapital i ANC:s kamp.
Problemet är bara att boken främst rör sig i ytskiktet och konstaterar vad vi redan vet. Att få en så heltäckande bild av dagens såriga Sydafrika och dess utmaningar är mer än välkommet. Dessvärre är det enbart bokens hundra sista sidor som på allvar speglar ett samtida Sydafrika och dess röster. Först här vaknar närvaron och berättarrösten till liv.
För ingen som läser Brusten regnbåge behöver tvivla på att Disa Håstad är en utmärkt och rutinerad journalist, men för att lyfta berättandet och hjälpa läsaren att fokusera och fördjupa sig skulle sökarljuset behövt att vara lite skarpare.
Ett fastare redaktörskap, som exempelvis såg till att boken tog avstamp i nutid och bröt av med historiska återblickar, hade kunnat mejsla fram bokens kärna tydligare. Det som hade kunnat vara en angelägen undersökning blir nu allt för spretig läsning. Om än intressant sådan.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar