måndag 9 februari 2015

Olivia Bergdahl | Efter ekot



Olivia Bergdahls debutroman Efter ekot imponerar med sin finess och trovärdighet, med sin inlevelse och exakthet. Detta är ett ungt författarskap på stadig grund. (GP 9 februari)



Genre: Roman
Författare: Olivia Bergdahl
Titel: Efter ekot
Förlag: Ordfront 


Jag tänker att den som uppträder på scen med sin egen poesi äger språket. Att där finns en självklar relation till orden som får strömma ut och möta publiken, ord som varken rymmer tvekan eller tvivel. Jag tänker också att Olivia Bergdahl är lika given som romanförfattare som estradpoet och att orden under stundom kommer till henne i en rasande fart när hon skriver sin första roman. Men allt det där är ju bara en gissning förstås. En gissning baserad på känslan som infinner sig när jag läser hennes romandebut.
Efter ekot är en uppgörelse med en destruktiv relation som biter sig fast och tränger in under huden. I början lika honungslen som Sams kropp när Fanny nyförälskad ligger tätt intill under täcket i hans lägenhet i Biskopsgården. Senare smutsigt svart och destruktiv, med inslag av våld och förnedring. Glidningen där emellan gestaltar Olivia Bergdahl med finess och stor trovärdighet när hon iscensätter de små små steg som parterna tar, som får relationen att gå ifrån att vara precis rätt till att bli dess raka motsats. Hur bästa vännen Ellen skjuts längre ut i periferin, och hur förnuft och känsla slåss emot varandra i Fannys huvud när den egna kroppen försvinner ifrån henne och istället kommer att tillhöra någon annan.
”Man kan vänja sig vid allt. Jag tänker att det är den mest grundläggande mänskliga egenskapen.”
Fanny tar tåget till mormor på för att landa och reda ut. Där på landsbygden står tiden stilla under sommarhimlen medan mormor lever sitt liv som hon alltid har gjort. Katten kommer och går och mormors väninna Gerda hälsar på med nybakat bröd och bjuder på hallongrottor efter badet. Samtidigt räknar Fanny minuter, dagar och år i huvudet och rabblar fakta maniskt och tvångsmässigt för att hålla det onda på avstånd.
Hon minns allt som sägs i alla radions ekosändningar och kan rabbla all vålds- och olycksstatistik som finns samlad hos Brottsförebyggande rådet och Statistiska centralbyrån. En hel del annan statistik också för den delen. Likt en svamp suger hon åt sig all värdefull fakta som finns att tillgå, något som imponerar på vänner och bekanta när de rör sig över Göteborgs gator i ett sammanhang där politiken står i centrum och tillvaron snurrar kring fester och hur många öl det går på en hundralapp.
Mormor däremot ser till att Fanny övningskör och att hon får på sig en blommig klänning och följer med och firar midsommar med de andra i byn. Mormor lär Fanny dansa polka och konstaterar att hon är en vuxen kvinna nu, så fort åren gick.
Mitt i Fannys inre kaos infinner sig ett ordlöst samförstånd över generationsgränserna mellan henne och mormor. I min läsning är det svårt att inte tänka på Moa Martinsson när Oliva Bergdahl använder kvinnokroppens ofta förtigna erfarenheter för att berätta sin historia.
”Det är svårt men jag försöker. Skala av allt det gamla på mormors kropp. Unga händer, unga armar, ungt ansikte och unga bröst. Jag undrar vilken sorts bröst mormor hade. Nu har hon stora tantbröst. Så att hon måste lyfta dem i duschen för att komma åt under när hon tvättar sig, de hänger ner till midjan.”
Det visar sig att Fanny och mormors kroppar delar fler erfarenheter än vad Fanny först tror, och att vissa ärr går i arv. Alltsammans skildrat ömsint och med en respekt som med en lugnande hand vilar över hela berättelsen. Där i matriarkatet med mormor och Gerda finner Fanny så småningom styrkan igen.
De flesta göteborgare känner Oliva Bergdahl som underbarnet som debuterade som estradpoet blott tolv år gammal och 2007 vann SM i Poetry slam och samma år gav ut diktsamlingen Demo. Ett år senare placerade hon sig som fyra World cup i Paris och som tjugofemåring debuterar hon nu alltså som romanförfattare.
Stundvis silas prosan igenom estradpoesins filter, på sina ställen duggar orden tätt och markerar stämningar och miljöer. Främst går tankarna till scenrimmen när hon drar iväg i sina räkneexempel och uppradning av fakta. Det som imponerar stort på mig i Oliva Bergdahls unga författarskap är den stadiga grund på vilken berättelsen vilar. All fakta som hon har kollat upp under skrivprocessen, alla de sändningar av Dagens eko kvart i fem (samtliga sändningar under 2010) som hon har lyssnat igenom (och transkriberat), för att kunna återge vad som har hänt vilken dag och därpå redogör för en rad skeenden inom svensk inrikespolitik, men även med blickar utåt i världen.
”Vi har världens högsta marginalskatter, säger Jan Björklund. Sven Otto Littorin angav privata skäl och främst sina tre barn, när han meddelade sin avgång på grund av sexskandalen.”
Och i symbios med nyhetsflödet faller Fannys egen relation gradvis samman. Sällan ser man ett så pass digert researcharbete i en ung debutroman. Samtidigt är språket väl avvägt och noga genomarbetat. Rakt och tydligt men ändå med stor inlevelse och exakthet, på ett sätt som går hand i hand med historien.
En inte allt för vild gissning är att allt det bästa inte har hänt än för Olivia Bergdahl.
Ämnet
Olivia Bergdahl är född 1989 och uppvuxen i Göteborg. Hon blev svensk mästare i Poetry Slam som 17-åring. Efter ekot är Olivia Bergdahls debutroman. Hon har tidigare gett ut diktsamlingen Demooch skrev under flera år krönikor i GP:s helgbilaga Två Dagar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar