Tinni Ernsjö Rappe flätar samman fakta om HVB-hem, storvinster och vanvård med Sofia Rapp Johanssons mörka levnadsöde. Hanna Jedvik har läst en reportagebok som får nackhåren att resa sig. (GP 11 mars)
Genre: Sakprosa
Författare: Tinni Ernsjö Rappe
Titel: Hem - om samhällets omhändertagande av barn
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Jag tänker på Nora i Daniel Velascos radiodokumentär Den fastspända flickan. Nora som lärde sig att sniffa gas och att prostituera sig när hon bodde på ett HVB- hem och som blev utsatt för sexuella övergrepp av dåvarande polischefen Göran Lindberg. Jag tänker på GP:s granskningar som har visat missförhållanden på ungdomshem och hur unga tar droger när de är i samhällets vård. Jag tänker på Uppdrag Gransknings reportage om tre pojkar som hade blivit fasansfullt bestraffade med tortyrliknande metoder av sin familjehemspappa.
Jag tänker på alla de berättelser som har kommit fram i Vanvårdsutredningen, och alla de människor som i media har gett en röst åt dem som inte längre har någon.Jag tänker på de barn vars liv skildras i utställningen Barnhemsbarn på Stadsmuseet här i Göteborg.
Men mest av allt tänker jag förstås på författaren Sofia Rapp Johanssons fruktansvärda barndom när jag läser Tinni Ernsjö Rappes bok Hem - om samhällets omhändertagande av barn. Tinni Ernsjö Rappe har skrivit ett omfattande och grundligt reportage om de brister och problem som Sverige har när det kommer till hur samhället tar hand om barn som av olika skäl inte kan bo kvar i sina biologiska familjer, alltsammans upphängt på Sofia Rapp Johanssons mörka livsöde.
Sju år gammal flyttas hon tillsammans med sina syskon ifrån sina missbrukande föräldrar för att placeras i familjehem. Syskonen splittras och år av vanvård och övergrepp tar vid. För Sofias del följdes alltsammans av drogmissbruk, destruktivitet och grav psykisk ohälsa. Om detta har hon själv berättat i diktsamlingen Silverfisken och de båda självbiografiska romanerna Tills skulderbladen blivit vingar och Kyss mig lycklig.
Det som Sofia Rapp Johansson har gemensamt med de tre numera vuxna pojkarna i Uppdrag Granskning är att hon, till skillnad från många av dem som har beviljats skadestånd av staten på 250 000 kronor för vanvård, inte får ett enda öre. Detta på grund av att hon familjehemsplacerades efter 1980 och lagen ger bara rätt till ersättning till dem som placerades före 1980. Sofia och hennes syster Hanna har därför stämt staten i sin jakt på rättvisa.
Förutom att Ernsjö Rappe tittar närmare på just Sofias Rapp Johanssons fall, genom att prata med hennes advokat och gå igenom gamla journaler och anteckningar, granskar hon dessutom hur placeringar av barn går till och vilka metoder som används för att säkra att ingen ska hamna hos en tänkbar förövare. Uppenbart är att garantier aldrig finns.
Framför allt kartlägger Ernsjö Rappe hur HVB-hem ägs av riskkapitalbolag som gör storvinster, men också hur en del familjehem i princip drivs som en affärsidé där inflödet av pengar baseras på hur många barn ett par tar sig an. Inget är väl egentligen helt okänt sedan tidigare, men Ernsjö Rappe lägger ett pussel som får nackhåren att resa sig när hon flätar samman sin undersökning med Sofia Rapp Johanssons historia.
En siffra som jag bär med mig under huden är att ett av sju barn som växer upp med en ensamstående förälder, som lever på försörjningsstöd, riskerar att bli familjehemsplacerad någon gång under förskoleåren. Motsvarande siffra för barn med två sammanboende föräldrar med högskoleutbildning är mindre än en på tvåtusen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar