söndag 27 september 2015

Kristofer Folkhammars - Magisterlekarna

Kristofer Folkhammars Magisterlekarna är en ljuv fantasi, en värld att kliva in i och där allting utanför är upplöst i kanterna, anser Hanna Jedvik. Och när hela omvärlden stirrar sig blind på heterokulturen krävs ett grabbatag för att vi ska vända blicken. (GP 26 september) 



Roman
Kristoffer Folkhammar
Magisterlekarna
Natur & Kultur

Magistern är bekymrad. Han vankar av och an mellan undervisningssalen och sitt arbetsrum. Utanför fönstret studerar han pojkgruppen. Hyenorna. Tim, Fred, Paul och Noak. Deras kroppar. Hur de rör sig. Hur de kärleksfullt tar på varandra. Så självklart. Så njutbart och enkelt. Som om de inte kände till att homosexualitet inte alltid har varit en självklarhet. Magisterns lekar med skolans gunstling Charles är inte längre vad de har varit och han känner frustrationen krypa. Vem är Magistern utan Charles? Utan sin dominans.

Kristoffer Folkhammar målar upp ett eget universum i sin nya roman Magisterlekarna. Ett universum där homosexualiteten mellan de unga pojkarna på Läroverket är norm och där varje rörelse och varje tanke är fullspäckad med erotik och sexuell laddning. Stundvis till och med undervisningen, i denna säregna berättelse som förlaget kallar en sodomitisk melodram.

Författaren och litteraturkritikern Kristofer Folkhammar debuterade med romanen Isak & Billy 2011, som han ett år senare följde upp med diktbokenNär han kysste mig förlorade jag allt. Precis som i sina tidigare verk utforskar Kristofer Folkhammar i Magisterlekarna det manliga homosexuella begäret. Romanens spelplats är ett läroverk för pojkar, så som vi känner elitskolorna med sina internat ifrån litteraturens och filmens värld. En plats där de homosociala relationerna står i centrum, men där vi annars lämnas i endast en antydan till homoerotik löper Folkhammar i Magisterlekarnalinan fullt ut. Här är alla bögar.

De lekte ju redan som barn, har alltid hållit ihop, vuxit in i själva knullandet, och hela tiden har frasen: ’min tur!’ varit närvarande. Glatt, ivrigt och ofta utropad av dem bägge.”

Här nämns knappt ens ordet heterosexualitet eller monogami. Med sin rättframma, ändå poetiska prosa, mejslar Folkhammar fram de undersköna ynglingarna med en njutbar precision. Ständigt med den sexuella blicken närvarande. Begäret till den manliga kroppen och dess intima delar gestaltas lika delar ömt som rått. Inte sällan blir det köttigt, smetigt och kroppsligt.

Romanen tar sin början vid höstterminens start. Pojkeleverna är fullt upptagna med de prestigefyllda uttagningarna till årets ”Sångtåg”, med dans, musik och dramatik. Ett slags idoluttagning, luciatåg och elittävling på en och samma gång. Kampen om vem som ska bli förstesångare börjar redan tidigt på hösten och snacket om vem som har fuskat sig till en plats i tåget drar fram som en löpeld genom historien. Magistern som främst har eleven Charles och deras gemensamma dominanslekar i huvudet blir distraherad av oväntade intriger som han har svårt att hantera. Relationen med Charles hittar inte riktigt sin form den här hösten och inom honom rasar kampen mot det förflutna. Ärren som pryder hans kropp påminner om ett annat liv, med förtryck och diskriminering.

Magisterlekarna är en ljuv fantasi. En värld att kliva in i och där allting utanför är upplöst i kanterna. Till viss del påminner denna roman om den typ av fanfiction som skrivs av hängivna dyrkare av specifika filmer och tv-serier. Texter som spinner loss i sexuella fantasier om exempelvis Harry Potter och antagonisten Draco Malfoy och deras hemliga möten på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Eller varför inte Mister Spock och Captain Kirk i en kärleksförening i rymdäventyret Star Trek. Endast fantasin sätter gränser för dessa erotiska berättelser som breder ut sig över internet.

Ett av de mest kända exemplen på denna subkultur är den bästsäljande erotiska romanen Femtio nyanser av honom. En berättelse som fann sin form som fanfiction på med titeln Master of the universe av en författare som då gick under namnet Snowqueens Icedragon, sedermera E L James med västvärldens slukare av erotisk BDSM-litteratur. 
Men ganska snabbt upphör likheterna mellan subkulturens texter och Folkhammars berättande. Även om det är symptomatiskt att de manliga homoerotiska fantasierna ofta har fått hitta sitt utrymme utanför mittfåran i den heteronormativa litterära världen. Tur då att Magisterlekarna finns med i årets svenska utgivning.

 Detta är en litterärt sparsmakad roman, med ett kärnfullt lyriskt språk. Den är begränsad vad det gäller tid och rum och är effektivt berättad i sitt nätta format. Lekfullheten i Kristofer Folkhammars gestaltning präglar inte enbart den unika berättelsen, även hans språk och poetiska uttryck bär på en lättsamhet som överraskar. Det blir aldrig slentrianmässigt eller tråkigt. Precis när man tror att man vet var man har honom dyker det upp ett nytt utfall eller infall.
Och även om själva ramberättelsen är en ganska tunn historia bär den på en sällan skådad laddning. Trots att jag ärligt talat blir jag ganska uttråkad av den banala intrigen som minner om amerikanska high schoolfilmer, bygger Magisterlekarna upp en värld som jag kommer att bära med mig länge framöver. Som jag är glad att jag kan minnas och titta in i när andan faller på.

Dessutom är den svenska samtidslitteraturen hyfsat svältfödd på den här typen av manliga homosexuella relationer. Åtminstone om man jämför med vissa filmer och tv-serier där man har kommit ganska långt i att skildra gaykulturen på sina egna villkor och inte enbart i förhållande till heterosexualiteten. Som exempelvis brittiska serien Looking eller Queer as folk som hade premiär år 2000.  På den punkten råder det ingen tvekan om vad Kristofer Folkhammar vill uppnå med Magisterlekarna. När hela omvärlden är stirrar sig blind på heterokulturen (som jag inte tror intresserar honom nämnvärt) krävs ett grabbatag för att vi ska vända blicken.  

torsdag 24 september 2015

Magnus Linton | Knark – en svensk historia

Sverige har Europas näst högsta narkotikadödlighet. Trots tjusiga visioner om ett narkotikafritt samhälle lämnar rehabilitering av heroinmissbrukare i dag en hel del övrigt att önska. Hanna Jedvik har läst Magnus Lintons bok Knark – en svensk historia. (GP 23 september) 


Sakprosa
Magnus Linton
Knark – en svensk historia
Förlag: Atlas

Du som på något sätt har varit i kontakt med heroinberoende vet vad jag pratar om. Om inte; desto viktigare att du läser Magnus Lintons debattbok
 Knark – en svensk historia. Eller åtminstone texten nedan.
”Det ska vara jobbigt att knarka” har nämligen varit modellen för den svenska narkotikapolitiken de senaste fyrtio åren. Ständigt med enveten strävan mot det narkotikafria samhället där nolltolerans mot droger är den allenarådande linjen. Utifrån detta har all politik som rör droganvändande utformats. 1978 slog den borgerliga regeringen bland annat fast ”att allt bruk är missbruk” och att ”Narkotika aldrig kan accepteras som en del av vår kultur.” Det här har varit viktiga hörnstenar i den svenska narkotikapolitiken.

Dessa riktlinjer följdes sedan upp av den socialdemokratiska regeringen, som 1984 betonade att narkotika är ”ett i högsta grad främmande inslag i våra levnadsvanor”.
Det politiska målet var solklart: att skapa ett narkotikafritt samhälle och Sverige skulle gå i bräschen i kampen mot narkotikan. Vilket land var bättre lämpat för den uppgiften än det land som med hjälp av sina folkrörelser inom loppet av ett halvt sekel hade lyckats råda bot på trångboddhet, fattigdom, sjukdomar och supande? Självklart skulle Sverige visa vägen även när det kom till frågan om det förföriska och förrädiska knarket.
Att Magnus Lintons bok Knark – en svensk historia är ett inlägg i den nästan helt utdöda narkotikadebatten gör han ingen hemlighet av. Hans förhoppning är att i bästa fall rädda liv, säger han i inledningen. När jag påstår att debatten om narkotikapolitiken är död syftar jag inte på de legaliseringsivrare av cannabis, vars röster har hörts, i Sverige främst från liberalt håll, de senaste åren. Ej heller på den legaliseringsvåg som smyger fram över vissa delar av USA, Europa och Sydamerika. I frågan om legalisering tar Magnus Linton heller inte ställning. Vad han däremot gör är att han undersöker de strömningar som från början formade den svenska drogdebatten och drogpolitiken, för att sätta dem i sitt sammanhang och hjälpa till att förklara samtidens missförhållanden.

Varför har Sverige näst högt dödlighet inom EU vad det gäller narkotikarelaterade dödsfall? är då en relevant fråga att ställa sig. Och varför står det svenska samhället så handfallet inför detta faktum och varför håller vi benhårt fast vid en politik från sjuttiotalet? Här drar Magnus Linton i nödbromsen och visar på kopplingarna tillbaka till sjuttiotalet då psykiatern och forskaren Nils Bejerot kom att prägla den ideologi som sedan fick ligga till grund för den svenska drogpolitiken. Han var en aktiv debattör som även utbildade den svenska polisen i narkotikafrågor.

Bejerot slog också fast att missbruket smittar mellan individer, så kallat epidemiskt missbruk, och riskerar att sprida sig som en farsot över landet. Stora resurser satsades därför på det preventiva arbetet för att förhindra unga att gå ner sig i droger. Bejerots tes var att den erfarne narkotikamissbrukaren med vana att injicera lurar in den helt oerfarne och delar med sig av sin kunskap. Inkörsporten är lättare droger som cannabis och hasch och därför sattes likhetstecken mellan alla olagliga substanser.
Och så här långt är det väl egentligen inte så värst problemtyngt. Droganvändandet bland unga i Sverige är något av det lägsta i världen och här finns fortfarande en inneboende skepsis mot det normbrytandet som användandet av olagliga droger innebär. På så vis har den preventiva drogpolitiken varit framgångsrik, om man får tro såväl Magnus Linton som folkhälsominister Gabriel Wikström (S) som säger sig vara nöjd med den svenska modellen utifrån den preventiva aspekten (Aktuellt 14/9).
Vad Linton gör är att han med hjälp av bland andra forskare, personer med beroendeproblematik och anhöriga lyfter fram de problem som uppstår när narkotikapolitiken omvandlas i praktiken vad det gäller de tunga missbrukarna. Framför allt då vi fortfarande dras med ett uppfostrande arv där narkotikabruk anses innebära ett moralistiskt och kulturellt förfall.

Det finns alltså ett självändamål i att den drogberoende ska slå i botten innan hen vill eller kan be om hjälp. Samhället ska rent av hjälpa individen att nå denna botten. Trots att det kan vara en fråga om liv och död. Livsstilen som drogandet innebär ska i sig verka avskräckande. Detta, i kombination med nolltoleransen, gör framför allt behandling och rehabilitering extra knepig i Sverige. Och, om man får tro Linton, utgör nolltoleransen också själva kärnan till att vi har Europas näst högsta narkotikadödlighet.
Som ett exempel på nolltoleransens motsägelsefullhet har Göteborg än i dag inget sprutbytesprogram. Västra Götalandsregionen vill införa ett sådant, ändå röstade kommunfullmäktige nej till förslaget så sent som i april i år eftersom man inte vill hjälpa knarkare att knarka. Trots att folkhälsominister Gabriel Wikström har riktat stark kritik mot Göteborg på den här punkten.

Göteborg avviker även vad det gäller metadonprogram. I Uppsala införde man denna form av medicinering mot heroinberoende 1966. I Göteborg först 2004. Då metadon av vissa fortfarande anses vara lagligt knark finns det i den här staden ett starkt motstånd mot denna behandlingsform. Detta trots att det finns forskning som visar att heroinberoende är betydligt svårare att bryta på livstid än exempelvis amfetamin, eftersom heroinet bygger om hjärnan på ett permanent vis, vilket ofta kräver medicinering livet ut för att förhindra återfall. Och trots att vi numera ger amfetamin som ADHD-medicin till barn och psykofarmaka förskrivs relativt problemfritt. Däremot är metadonprogrammen svåra att ta sig in på och bygger, på grund av nolltoleransen, på ett regelverk som gör det nästintill omöjligt för en missbrukare att sköta sig. Ett snedsteg så kastas du ut igen. Då är vägen tillbaka lång. Än en gång väntar överdosen runt hörnet.

Magnus Linton gör en grundlig genomgång av forskningsrapporter, avhandlingar och annan litteratur. Han driver tveklöst sin tes om att nolltoleransen skördar liv och ror den i hela vägen i land. Även om de flesta intervjupersonerna stödjer hans tes låter han ändå en klok motröst komma till tals i Antonio Maria Costas som poängterar vikten av kriminalisering av alla typer av droger för att minska användandet.
Dock saknar vissa faktapåståenden källhänvisningar, vilket gör att Linton skjuter sig själv i foten något. Speciellt med tanke på hur omfattande källförteckningen ändå är.

När nu folkhälsoministern redan verkar har tagit till sig av kritiken och säger att regeringen ska titta på det här med den nitiska nolltoleransen kanske Magnus Lintons stilla förhoppning om att rädda liv faktiskt lyckas. I Göteborg står hoppet till att kommunpolitikerna äntligen tar frågan på allvar och tar ansvar för de livräddande insatser som faktiskt kan göras.
En heroinmissbrukares liv är ingenting som politiker kan använda för att statuera exempel med. En heroinmissbrukares liv är nämligen lika mycket värt som alla andra människors liv. Läs den meningen en gång till.
- See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2841953-magnus-linton-knark-en-svensk-historia#sthash.svLr4PJn.dpuf

Julie Sten-Knudsen | Atlanten växer

Julie Sten-Knudsen använder sina dikter till att lyfta viktiga frågor om vår samtid, utan att det blir svårtillgängligt eller torrt, skriver Hanna Jedvik. (GP 22 september) 



Lyrik
Julie Sten-Knudsen
Atlanten växer
Översättning: Jenny Tunedal 
Förlag: Rásmus


Ibland blir det plågsamt uppenbart att rasismen sitter i hudfärgen. Patrik Lundbergs självbiografiska roman Gul utanpå är ett tydligt exempel på hur det är att vara svensk på insidan och bära spår av en annan nation på utsidan. När en adopterad person växer upp i Sverige, när aspekter som kultur och religion är bortskalade, finns det bara en hudfärg och en kropp kvar. Den som bor där i kan inte blunda för rasismen hen möter.

Samma fenomen undersöker Julie Sten-Knudsen i sin andra diktsamling Atlanten växer. Som en röd tråd genom dikterna löper författarjagets funderingar om hur det är att ha en syster som är ”mulitt”, som systern lärde sig att säga redan som barn. En syster som inte har samma färg som hudfärgade plåster och som känner sig mer hemma i Las Vegas än i Danmark. Saknaden av systern växer när Atlanten vilar avgrundsdjup dem emellan.
De båda unga kvinnorna har samma mamma, men lillasysterns far är från Kongo. Ett faktum som gör att de möter olika villkor i världen trots att de kommer från samma familj. Rasismen blir uppenbar.

Berättarjaget brottas med frågor om kolonialism, slavhandel och den välvillighet som finns i svenska universitetskurser om rasifiering, som motsägelsefullt delar upp i vi och dom. Julie Sten-Knudsen riktar även skarp kritik mot användandet av n-ordet och tittar på fenomenet med afrikanskt hår. Hur mycket pengar och energi som afronordiska och afroamerikanska kvinnor lägger ner på att få långa, blonda och raka frisyrer. En tydlig markör om vems hår som står högst i kurs.

Julie Sten-Knudsen använder sina dikter till att lyfta viktiga frågor om vår samtid, utan att det blir svårtillgängligt eller torrt. Med mjuk hand lyfter hon fram vardagsrasismen och ritar en historisk karta. Resultatet blir hudnära, ärligt och angeläget.

lördag 12 september 2015

Louise Doughty | Kvinna inför rätta

Louise Doughtys Kvinna inför rätta har nominerats till en rad litterära priser och toppar listor i England. Men Hanna Jedvik konstaterar att det är en roman med vissa problem. (GP 11 september) 

En spännande historia som slarvas bort med tafflig gestaltning 

Spänningsroman
Louise Doughty
Kvinna inför rätta
Översättning: Manni Kössler
Forum


Yvonne Carmichael är en framgångsrik genetikforskare. Hon har så pass mycket status och kunskap att hon bjuds in till Houses of Parliament för att föreläsa för ett av utskotten. Väl där låter hon sig förföras av en mycket handlingskraftig främling som hon har intimt umgänge med i en krypta i parlamentets källare.

Det blir starten för den virvelvind av passion och hemliga träffar som Yvonne rycks med i tillsammans med denne man som jobbar som säkerhetskonsult i parlamentsbygganden. Läsaren vet redan från början att denna otrohetsaffär kommer att sluta i katastrof, då berättelsens prolog tar sin början i domstolens vittnesbås där Yvonne berättar sin historia. Sedan backar hon tillbaka till den där första dagen och nystar upp den trassliga berättelsen bit för bit. Då och då med blickar in i framtiden och hela tiden adresserat till ett du som är Yvonnes namnlösa älskare.
Kvinna inför rätta är Louise Doughtys sjunde roman och i likhet med många av hennes tidigare böcker ställer hon svåra frågor om moral och vilka handlingar en människa är beredd att utföra utifrån de situationer som hon ställs inför.

Boken har legat på bestsellerlistorna i England, blivit nominerad till en rad litterära priser och är vid det här laget översatt till mer än tjugo språk. Ändå har jag tyvärr många problem med Kvinna inför rätta. Även om själva intrigen är tät, spännande och till viss del skickligt uppbyggd faller den på eget grepp. Att börja med en prolog som egentligen är början till slutet och att ge glimtar in i framtiden är bättre som idé än i sitt genomförande.
Författaren lutar sig allt för tryggt emot berättelsens dramatiska innehåll, men övertygar mig inte när det kommer till spänning, passion eller dramatik i vare sig språk eller gestaltning. Istället blir det stolpigt, lite torrt och en ganska platt läsupplevelse. Att en bok blir en bladvändare enbart för att man som läsare vill veta hur det ska gå är inte ett kvitto på god dramaturgisk förmåga.

lördag 5 september 2015

Köp Snart är jag borta till förmån för människor på flykt

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Jag gör så att jag säljer min debutroman Snart är jag borta för 100 kronor. Alla pengarna går oavkortat till Radiohjälpens insamling till människor på flykt. Jag har även några få ex av Kurt Cobain finns inte mer som jag kan sälja. För att köpa böcker: mejla mig på hanna.jedvik@gmail.com


Karl Ove Knausgård | Ut ur världen

Med sin komplexitet och sina höga anspråk är Ut ur världen en imponerande debut, skriver Hanna Jedvik om Karl Ove Knausgårds Ut ur världen. Men det är svårt att läsa romanen utan att låta författarens sexdelade romanprojekt Min kamp stå i vägen. (GP 31 augusti) 

741 sidor Knausgård


Roman
Karl Ove Knausgård
Ut ur världen
Översättning: Rebecca Alsberg
Norstedts

Tyvärr är det en nästan omöjlig uppgift för mig som litteraturkritiker att skriva om Karl Ove Knausgårds Ut ur världen som den debutroman den faktiskt är. Missförstå mig rätt, givetvis går det att bedöma litterär kvalitet och gestaltning utifrån debutantens förutsättningar. Det är fullt görbart.
Att däremot ta sig an denna roman utan förförståelse är däremot omöjligt. Inte enbart för att romanens kontroversiella innehåll valsade runt på kultursidorna redan i våras när litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström frågade sig varför omvärlden blundar för det faktum att de trettonåriga flickorna får bära upp kulturmannen och hans begär till småflickor. Varpå Karl Ove Knausgård svarade med tordönstämma i sin berömda Cykloptext.

Nej, det är inte enbart därför som det är svårt att läsa Ut ur världen som en debut. Det är helt enkelt svårt av den anledningen att hela Karl Ove Knausgårds författarpersona och sexdelade romanprojekt Min kamp står i vägen. Hur jag än gör är det omöjligt att inte dra paralleller till de självbiografiska romanerna som har många likheter med debuten. Här finns den förvirrade och till extremer självmedvetna tonåringen. Här finns brodern, den väna modern, farföräldrarna och inte minst fadern som i Ut ur världen mest rör sig som en monsterlik skuggfigur genom berättelsen. Sällan vidrörd, aldrig tilltalad. Allt som sedan kom att svälla ut till sex romaner.

Det hela tar dock sin början i ett litet kustsamhälle i Nordnorge där den tjugosexårige lärarvikarien Henrik Vankel tillfälligt lever sitt liv. Enligt förlaget kan romanens huvudperson beskrivas enligt följande: ”Han trivs rätt bra med sin tillvaro – fram till den dagen han plötsligt inser att han förälskat sig i en av sina elever. Egentligen är det värre än så. Han blir som besatt, kan inte tänka på annat, hon är allt vad han önskar sig.
Men hon är bara tretton år.”

Jag undrar om jag och förlaget har läst samma bok. Att påstå att Henrik Vankel ”trivs rätt bra med sin tillvaro” är en överdrift av stora mått. I min läsning drivs Henrik Vankel av ett starkt självförakt. Han är en tonåring i en vuxen mans kropp och kan omöjligt förstå att det var längesedan han var i högstadieungdomarnas ålder. På förekommen anledning är han osäker och överdrivet självupptagen i sin lärarroll. Henrik Vankel framstår som en sociopat med ständigt pågående sexfantasier. En person som skriver anonyma brev till grannen och kollegan Lindas make och som rör sig i de sociala sammanhangens utkant, utan vare sig förmåga eller vilja att knyta vänskapsband och sunda relationer.
Mitt i denna fixering vid sex och i en total brist på kärlek och närhet rör sig Henrik Vankel mellan de puberterande flickkropparna i högstadieskolan där han alltså blir besatt av den trettonåriga Miriam. Miriam som inte finner något motstånd till att förenas köttsligt med sin lärare, närapå dubbelt så gammal som henne själv. Hur attraktionen egentligen byggs upp är höljt i dunkel då berättelsen enbart utgår ifrån den vuxne mannens perspektiv och drifter. På så vis är det en trovärdig gestaltning av förövarens tankegods och skeva personlighet.

När lagöverträdelsen är ett faktum flyr han söderut med Hurtigruten och innan han landar i hemstaden Kristiansand får vi en mellanakt som skildrar föräldrarnas bakgrund, deras unga kärlek och hur sönerna Klaus och Henrik kommer till världen. Redan där bubblar faderns hat, aggressioner och ondska som ett gift genom berättelsen för att sedan återkomma i den sista delen.
Åter på uppväxtens gator och snirkliga vägar i Kristiansand kommer kasten tillbaka i tiden. Till tonåren. Henrik 16. Henrik 17. Henrik 18. Hur han febrilt söker sin identitet, hur han aldrig lyckas i det sociala spelet och hur han med sällan sinande uppfinningsrikedom söker bekräftelse som aldrig kommer. I vissa partier går berättarjaget ur sig själv och blir ett ”du” där fantasier och minnen vävs samman och blir till en drömlik smärtsam dimma.

Den vuxna Henrik försöker fly sitt brott, men kan ändå inte hålla sig borta ifrån Miriam, varken i fantasin eller i verkligheten där telefonen knyter dem samman. Den bekräftelse som han aldrig fick som ung landar i honom till slut. Ändå lider han kval och brottas med såväl skuld som skam. Men den som skrapar lite på ytan i Henrik Vankels våndor märker snabbt att hans ånger främst handlar om samhällets dom och rädslan för omgivningens förakt ifall sanningen skulle komma ikapp honom. Inte minst räds han mammans ogillande.
Egentligen är ju Henriks och Miriams kärlek äkta, det är bara omvärlden som inte förstår deras lustar. Och här uppstår problemen med trovärdigheten för den som till en början läser Ut ur världen som en resa i pederastens inre. Fallet över ruinens brant blir inte lika hårt som väntat. Så mycket vågar jag säga utan att avslöja slutet.

Som debutroman är Ut ur världen med sina 741 sidor grandios och svulstig. Den löper amok i långa fantasier som inte sällan tar sin väg över metaforer och resor tillbaka i världshistorien. Här finns berättelser om Immanuel Kant, Dante Alighieri och Julius Ceasar. Jag imponeras av den redaktör som har hållit i rödpennan och låtit dessa långa utvikningar få stå kvar. Men att det effektiva och avskalade berättandet inte ligger Karl Ove Knausgård varmt om hjärtat har väl vid det här laget framgått med all önskvärd tydlighet. Därtill är hans sinne för självanalys och personkännedom såväl underhållande som träffsäkert.
Med sin komplexitet och sina höga anspråk är Ut ur världen en imponerande debut. Den som däremot vill ha en ny variant på Vladimir Nabokovs klassiker Lolita kan med fördel ta sig an Sara Stridsbergs Darling River från 2010 istället.

Tom Malmquist | I varje andetag är vi fortfarande vid liv

Starkt och med hudlös uppriktighet skriver Tom Malmquist om sambon Karins död i graviditetsvecka 33 och om barnet han samtidigt blir far till, Livia. Hanna Jedvik läser i en enda inandning. (GP 24 augusti) 

Tom Malmquists fina bok och sommarens avskavda rosa nagellack. 


Skönlitteratur
Tom Malmquist
I varje andetag är vi fortfarande vid liv
Natur & Kultur


Ibland bara stannar livet. Mattan rycks undan, allt ställs på ända och aldrig någonsin har där funnits ett så tydligt före och ett så tydligt efter som just då. I poeten och författaren Tom Malmquists fall handlar detta före och efter om sambons död. I graviditetsvecka 33 läggs Karin in på sjukhus för misstänkt lunginflammation. Det visar sig vara akut leukemi och en vecka senare finns hon inte mer. Kvar på Karolinska sjukhuset är Tom och barnet som har förlösts med kejsarsnitt. Barnet som Karin sa skulle heta Livia.

I Tom Malmquists självbiografiska roman I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv gestaltas skiljelinjen mellan liv och död knivskarpt. I varje steg är jag med honom i det starka ljuset på sjukhuset. Läkarna som lägger händerna bakom huvudet, de medicinska termerna som löper amok och den där bubblan som sluter sig runt dem som lever på randen mellan liv och död.

I romanens första del är vi med Tom på sjukhuset, minut för minut, timme för timme fram till Karins oundvikliga död. Samtidigt är Tom nybliven pappa. Han vandrar i kulvertarna mellan prematuren och thoraxkliniken, bråkar med personalen om filtarna som han bär med sig däremellan för att mor och dotter ska få känna varandras doft.
Den andra delen av berättelsen utspelar sig i lägenheten på Lundagatan på Södermalm i Stockholm. Om hur livet efter förlusten letar sin väg fram genom ångest och förtvivlan. Därtill ett Kafkaartat inferno då det visar sig att Tom i lagens mening inte kan räknas som far till barnet. En tio år lång relation väger lätt i lagens mening. Och snart går även Toms pappa bort i cancer.

Starkt och med en hudlös uppriktighet skriver Tom Malmquist fram en historia som uppstår i den mest otänkbara smärtan. Jag läser i en enda inandning. Bläddrar mig fram och vågar inte andas ut igen förrän jag lägger boken ifrån mig. Jag tror att det krävs lika delar mod som nödvändighet för att skriva en berättelse som denna.
I varje andetag är vi fortfarande vid liv. Den meningen har aldrig varit mer sann än just i detta ögonblick.

Atul Gawande | Att vara dödlig

Kirurgen och författaren Atul Gawande tar sig an svåra frågor om livet och döden, och om bästa tänkbara vård i slutskedet. Han drar livsviktiga slutsatser som angår oss alla, skriver Hanna Jedvik som har läst hans bok. (GP 17 augusti)

Ur Atul Gawandes Att vara dödlig. 


Sakprosa
Författare: Atul Gawande
Titel: Att vara dödlig
Översättning: Ulrika Junker Miranda
Förlag: Volante

Atul Gawande är en av president Barack Obamas favoritskribenter. Förutom att Gawande är praktiserande kirurg vid Brigham and Women’s Hospital i Boston och undervisar vid Harvard Medical School, har han även skrivit ett flertal bästsäljande böcker med medicinsk inriktning. Att vara dödlig är den första som kommer ut i svensk översättning. Sedan 1998 är han dessutom fast skribent på tidningen The New Yorker.

I Att vara dödlig tar Atul Gawande sig an det bistra faktum att vi alla en gång ska dö. Hur kan läkare och vårdpersonal göra för att ställa rätt frågor om vilken vård som önskas i livets slutskede och på vilket sätt kan man guida en döende patient mot det oundvikliga slutet på bästa sätt? Hur gör vi egentligen för att ge livet ett så värdigt avslut som möjligt, med så lite psykiskt och fysiskt lidande det bara går. Med hjälp av goda exempel från vårdinrättningar, forskning och i samtal med kollegor, anhöriga och patienter visar han hur vi kan få ett så rikt liv som möjligt även när slutet närmar sig med stormens hastighet.

Atul Gawande börjar berättelsen i sin svärmor Alice och hennes resa från ett självständigt liv i eget hus till ett vårdhem för äldre. Hon får stå som återkommande exempel på hur självbestämmandet och värdigheten plockas ifrån oss i vårdapparaten. Likaså lyfter han förtjänstfullt fram sin egen farfar Sitaram Gawande, som med hjälp av släktingar och familj levde livet på sina egna villkor hemma på ägorna i Indien till dess att han nästintill dog sittande på hästryggen. Kontrasten mellan det gamla samhällets omhändertagande av äldre släktingar och den moderna tidens vårdinrättningar blir knivskarp. Även om han pekar på att generationsboende idag ofta fungerar dåligt i praktiken för båda parter.  

Dock handlar en stor del av boken om just äldrevård, åldrande och palliativ vård när Atul Gawande bjuder på en rejäl rundtur i den amerikanska vårdkedjan och intervjuar eldsjälar som brinner för att erbjuda ett värdigt och meningsfullt boende för de äldre (alltid i privat regi, något annat tycks inte stå att finna).
I en svensk kontext med äldreboende och hemtjänst blir kontrasten till de amerikanska vårdhemmen, med tvåbäddsrum som enda alternativ för den som inte klarar att bo kvar hemma, påfallande. Kanske heller inte alltid så relevant. Om än intressant.
Påtagligt blir också hur länder som Nederländerna, som tillåter assisterat självmord och där en av trettiofem personer 2012 begärde aktiv dödshjälp, ligger långt efter i utvecklingen av den palliativa vården. Något som Gawande ser som ett misslyckande. ”Vårt yttersta mål är trots allt inte en bra död, utan ett gott liv ända fram till slutet.”

När jag läser Att vara dödlig är det lätt att förstå varför Atul Gawande talar till så många människor. Hans sätt att ta sig an svåra frågor om livet och döden, göra dem allmängiltiga och att med lätt hand väva in fakta och egna erfarenheter från såväl yrkesliv som det privata ger boken liv och läsningen nerv. På så sätt kombinerar han sin intelligens med klokskap, lyfter fram exempel och drar livsviktiga slutsatser som angår oss alla. Därtill formulerar han sig lekande lätt och håller läsaren i handen boken igenom.

Anne Tyler | Den blå tråden

Anne Tylers roman Den blå tråden är nominerad till årets Man Booker-pris. En varm släktkrönika som trivsamt puttrar på utan att det tunga blir riktigt farligt, skriver Hanna Jedvik. (GP 6 augusti)



Genre: Roman
Författare: Anne Tyler
Titel: Den blå tråden
Översättning: Karin Andrae
Massolit Förlag

Familjen Withshank är lite smått kantig, ganska mycket kärleksfull och alldeles lagom dysfunktionell för att det ska kunna bli lika delar underhållande som fängslande i Anne Tylers senaste roman Den blå tråden.

Withshanks har samlats på föräldrarna Abby och Reds veranda till huset på Bouton Road i Baltimore för att komma överens om vad de ska göra med huset nu när mor och far börjar bli gamla och inte kan bo kvar i villan där alla barnen växte upp. Förvecklingar uppstår. Scenen på verandan är också en utmärkt utgångspunkt för att blicka tillbaka på familjens historia, både nu levande och tidigare generationer.
Livsöden rullas upp när Anne Tyler på ett förtjänstfullt vis gör återkommande kast tillbaka i tiden i takt med att berättelsen rör sig fram i stilla mak längs med romanens huvudgata i nutid, om husets kommande öde och familjens smågnabbande.

Personliga oförmågor och snedsteg blottläggs i släktens historia och alla binds de samman av en tråd som är blå, inte röd. Titeln Den blå tråden gör sig kanske bättre på engelska med tanke på hur begreppet ”blue” används som synonym till nedstämdhet eller sorgsenhet. En tydlig bild över familjen Withshanks öde. Även om Anne Tyler portionerar ut de tunga stråken i måttfulla doser så att det aldrig blir farligt eller jobbigt på riktigt. Istället puttrar historien vidare på ett trivsamt vis och tecknar en varm släktkrönika i en kultur där familjen är en tydlig knutpunkt och där man håller samman oavsett vad som sker i livet. Till och med familjens svarta får Denny kommer till undsättning när det är dags för kraftsamling inför föräldrarnas ålderdom.

Pulitzerpristagare Anne Tyler har hunnit med att ge ut tjugo romaner sedan debuten 1964. Hennes långa erfarenhet som författare och hennes stilistiska säkerhet kommer onekligen till sin rätt i detta prickfria romanbygge. Passar perfekt som läsning i hängmattan eller balkongens solstol.

Honorina Chitic | Trots allt och likväl

Honorina Chitic lyckas med sin lyrik vara precis så personlig och privat att det blir allmängiltigt, skriver Hanna Jedvik. (GP 6 augusti) 



Genre: Lyrik
Författare: Honorina Chitic
Titel: Trots allt och likväl
Förlag: Smockadoll 

”Människan föds god men samhället förstör henne”. Honorina Chitic inleder sin sjunde diktsamling med ett citat av Rousseau. Relationen mellan människa och samhälle löper med sin röda tråd mellan de tunna bokpärmarna. Hur samhället påverkar människan som tvingas föra såväl en inre som yttre kamp mot samhället och trasiga relationer. Hur vi längs vägen bryts ner och blir till något annat i mötet med världen.
Trots all och likväl skriver Honorina Chitic om allt ifrån föräldrars svek och längtan till kärlek, som diktaturens brott mot mänskligheten och åldrandets vedermödor.

Honorina Chitic har sin bakgrund i Rumänien där hon under trettio år arbetade som läkare innan hon kom hon till Sverige 1987. Redan i hemlandet skrev hon poesi, men den politiska situationen gjorde publicering i princip omöjlig. Efter ankomsten till Sverige 1987 dröjde det ytterligare elva år innan hon debuterade som poet. Fyra av hennes sju diktsamlingar finns nu utgivna i Sverige och samtliga finns att tillgå i Rumänien.
”I det kommunistiska Rumänien/längtade jag alltid/med viss avund/efter handen/som vinkade/med en näsduk/eller en scarf/satte sig i rörelse/för att färdas DÄRIFRÅN.
Så skriver Honorina Chitic i dikten Kvar på perrongen, i vilken hon utforskar och bearbetar skulden över att ha lämnat ett land där de anhöriga finns kvar. Exilens förvirring och dåliga samvete.

Hon fångar mig även i kapitlet Mänskliga attribut där hon bland annat skriver om kroppens signaler, så identiska vid både stark kärlek och överväldigande skam. Men också om lidandet och njutningen som möts och blir till ett.
Stundvis går lyriken på djupet och vrider om. Ibland rör den sig mer på ytan och blir näst intill banal, men ändå oftast angelägen. Honorina Chitic lyckas med att vara precis så personligt och privat i sin poesi att det blir allmängiltigt och hittar sin väg in i själen på var och en av oss.
- See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2794576-honorina-chitic-trots-allt-och-likval#sthash.SedAeGdO.dpuf

Ann-Marie Ljungberg | I fallinjen – en essä om prekär­feminism

En påtaglig skörhet präglar livet som ensamstående förälder. Ann-Marie Ljungberg efterlyser på kärnfull prosa ett annat feministiskt perspektiv än det allenarådande medelklassperspektivet. Hanna Jedvik läser en essä som fördjupar perspektiven. (GP 12 juli) 


Genre: Essä
Författare: Ann-Marie Ljungberg
Titel: I fallinjen – en essä om prekärfeminism
Förlag: Korpen 


Hos en ensamstående förälder ruvar en ständig rädsla för att falla. Falla ekonomiskt, psykiskt eller fysiskt. Vem tar hand om mitt barn om något händer med mig? En påtaglig skörhet och en känsla av att ständig bära hjärtat utanpå kroppen präglar livet som ensamstående förälder.

På denna rand balanserar Ann-Marie Ljungberg sin bok  I fallinjen – en essä om prekärfeminism. Om livet som ensamstående förälder i nyliberalismens tid, en tid som förvisso präglas av ett visst mått av feminism, men aldrig den feminism som faktiskt skulle kunna hjälpa kvinnorna längst ner på samhällsstegen, menar hon. De sköra, de med övervikt, de rökande, de mammor som efter 1998 års vårdnadsreform (genomdriven av dåvarande jämställdhetsminister Jens Orback) har tvingats till gemensam vårdnad med en barnafader som innan separationen inte uppvisade något intresse för ansvarstagande, pappor som vägrar att samarbeta och fäder som inte syns till över huvud taget.  

Mammorna i den situationen blir inte hjälpta av Nina Björks feminism, som i mångt och mycket har präglat den svenska inrikespolitiken, hävdar Ann-Marie Ljungberg och efterlyser ett annat feministiskt perspektiv än det allenarådande medelklassperspektivet med sina sammanboende kärnfamiljsföräldrar och jakt på fler kvinnliga chefsposter.
Det perspektivet, menar hon, präglar såväl Björks feministklassiker Under det rosa täcket från 1996, S-kvinnor och Gudrun Schymans Feministiskt initiativ. Nu senast också Socialdemokraterna som på sin kongress röstade igenom en tredelad föräldraförsäkring. På vägen mot en helt individualiserad, får man förmoda.
En sådan reform slår undan benen på de ensamstående. På dem som faktiskt tar hand om barnen i praktiken och blir av med sin inkomst, resonerar Ann-Marie Ljungberg och argumenterar för varför den goda viljans politik snarare stjälper än hjälper de som är svagast. De som ingår i det så kallade prekariatet. Den grupp av människor som saknar fast anställning och som rör sig mellan otrygga jobb, springvik och arbetslöshet, inte sällan är de kvinnor. 

Bland ensamstående föräldrar är det mammorna som har det tuffast påpekar Ljungberg och hänvisar till SCB:s siffor om att i åldersgruppen 19 till 29 år har de ensamstående mammorna endast 39 procent av de ensamma pappornas inkomst, i åldrarna 20 till 39 är samma siffra 65 procent. Därför behövs en feminism som lyfter just dessa mammor, visar Ann-Marie Ljungberg.
Även jag var en sådan prekariatmamma under hela mitt barns uppväxt. Därför vore det lögn att påstå att boken inte känns lite extra i hjärtat när Ljungberg på sin kärnfulla prosa skissar fram en tillvaro av ensamma mammor som finner varandra i en förening för ensamstående föräldrar i en liten lokal på Såggatan i Majorna.
Vi talade aldrig om Nina Björk. Inte heller om Gudrun Schyman. För de glömde att ta med en massa saker. Om övervikt. Om rökning. Om den kvoterade föräldraförsäkringen. Om 1998 års vårdnadsreform. Om utsatthet. Klass. Förtvivlan.
I fjorton år var Ann-Marie Ljungberg en av de bärande krafterna i denna förening. Hon och hennes föreningssystrar rör sig i mina gamla kvarter, fikar på Kafé Zenit, som så många andra ensamstående mammor, och de anordnar sommarläger som de åker på med sina barn. Tillsammans är de mindre ensamma. Ändå ständigt denna skörhet. Ängslan. Rädslan för att falla. Och att faktiskt falla. På riktigt.

Ann-Marie Ljungberg debuterade 1998 med Resan till Kautokeino, men är kanske mest känd för Färjenäs, Augustnominerade Simone De Beauvoirs hjärta och ungdomsromanen Maja och döden.
I sin nya filosofiska essä funderar Ann-Marie Ljungberg kring sitt och sina föreningsvänners liv och hur de utvecklades, hur hon vässade sin blick på världen och hur hon genom föreningen blev till den hon är idag. 
I dialog med filosoferna Friedrich Hegel och Charles Taylor resonerar hon sig fram till vem hon blev och hur föreningen formade hennes identitet och ställningstaganden. Stundvis blir det aningen fragmentariskt då hon lyfter fram föreningsmammornas öden som exempel utan att ge någon djupare inblick. Ändå räcker de små glimtarna av livsöden långt för den som vill förstå och förfina sitt perspektiv. 

Befriande läsning också för den som, i likhet med mig, suckade över Maria Svelands medelklassiga kärnfamiljsperspektiv i Bitterfittan (2007) och som gäspade stort när alla skulle bli glada över hennes och de andras frigörande skilsmässor i Happy Happy (2011)
Alla andra då? Alla som inte syns och finns i den offentliga debatten? Alla som glöms bort. Ständigt detta glömmande. Tack vare I Fallinjen – en essä om prekärfeminism kanske även de ensamstående mammornas livsöden kan tas i beaktande. På riktigt.
Även om vi, precis som Ann- Marie Ljungberg konstaterar, lär oss att vila också i fallinjen. Hur skulle vi annars orka?