P C Jersild - Den stökiga psykiatrin

P C Jersild resonerar kring den svenska psykiatrin vars låga status leder till minimala forskningsanslag. Hanna Jedvik välkomnar en insiktsfull bok där djupgående samtal förs om välbehövliga satsningar (GP 23 februari) 

Genre: Sakprosa

Författare: P C Jersild

Titel: Den stökiga psykiatrin - minnen, samtal, tankar

Förlag: Fri Tanke

P C Jersild är uppenbart bekymrad. Han är bekymrad över den svenska psykiatrin som har hamnat på efterkälken – dels vad det gäller forskning, men även sett till områdets status. Att vara specialistläkare inom psykiatri står inte direkt högt i kurs 2015, vilket i sin tur är ett logiskt resultat när forskningsanslagen oftast hamnar någon annanstans, konstaterar P. C. Jersild i sin nya bok Den stökiga psykiatrin – Minnen, samtal, tankar.

Ett mått på denna snedfördelning är exempelvis att av den totala kostnaden för cancer går två procent till forskning. Motsvarande tilldelning till psykiatrisk forskning landar under 0,2 procent.

Den sammanlagda kostnaden för den psykiska ohälsan i detta lands går på mellan 70 och 90 miljarder per år, enligt siffror som Vetenskapsakademiens psykiatrigrupp (där Jersild ingår) tillsammans med Örebro universitet har tagit fram. Denna summa inkluderar inte enbart vård och forskning, där ingår även kringkostnader i form av sjukskrivningar och inkomstbortfall. Detta utan att man vet speciellt mycket om vad man får för pengarna, resonerar Jersild.

Sammantaget kan man säga att ett antal faktorer har samlat sig i en nedåtgående spiral som drar med sig kvaliteten på vården, personalens kompetens och vad man skulle kunna kalla för framåtanda och framtidstro, ner till vårdhierarkiens lägre regioner.

Ett annat dystert mått på den psykiska ohälsan och förmodligen även psykiatrins välmående är den dystra utvecklingen av antalet personer som väljer att avsluta sina liv på egen hand. För även om det totala antalet självmord i landet har sjunkit sedan 1980 så har självmorden bland unga mellan 15 och 24 år ökat det senaste decenniet. Vikten av att få den dysfunktionella psykiatrin på fötter kan således inte överskattas.

Men där finns eldsjälar. Och framför allt finns det vass spetskompetens inom psykiatrins olika områden i Sverige. I arbetet med sin bok har P C Jersild intervjuat en rad namnkunniga svenska forskare om vad de skulle ha valt att forska på om de hade fått en stor påse pengar. I Reformprogram för svensk psykiatriforskning som Vetenskapsakademiens psykiatrigrupp lade fram 2011 föreslogs ett anslag på 90 miljoner till psykiatrisk forskning under en tidsperiod på elva år. Vad skulle tunga forskare som Johan Cullberg, Lars Farde, Marianne Kristiansson, Åsa Nilsonne, Christopher Gillberg med flera satsa på inom sina respektive områden om de fick rejält ökade forskningsanslag? 

Med dessa djuplodande samtal, som även ger insikt och kunskap i svåra psykiatriska- och etiska problemformuleringar, hoppas gissningsvis Jersild att knuffa pengar i rätt riktning.

 P C  Jersild är inte enbart en av våra största romanförfattare. Att han dessutom är läkare torde nog vara känt bland de flesta som har följt hans författarskap genom åren. Inte minst tydliggjordes det i den politiska romanen Babels hus som också blev en dramaserie för TV med Carl-Gustav Lindstedt i huvudrollen som den cancersjuke Primus Svensson som får tampas med den avhumaniserade vårdapparaten.

 När nu Jersild ger sig i kast med psykiatrin tar han avstamp i 1940-talets Beckomberga och besöken han gjorde där som springpojke, bland annat på den avdelning som kallades för Stormen.

"Det första som slog emot en var lukten. Den är svår att beskriva. Det luktade inte så mycket kiss som en obestämd blandning av ovädrade sängkläder, såpa, fuktigt linoleumgolv och gammalt matos; det luktade fattigdom helt enkelt."

Det mentalsjukhus som P C  Jersild beskriver ligger ganska långt ifrån det Beckomberga som Sara Stridsberg blåser liv i sin augustnominerade roman Beckomberga – ode till min familj. Även om denna mytomspunna institution med sina 2000 patienter givetvis genomgick en stor förändring från 1932, då sjukhuskomplexet invigdes, fram till stängningen 1995. Ett faktum som Stridsberg också påpekar i sin roman. 

Från Beckomberga rör sig P. C. Jersild genom tiden. Vidare till studiebesöket på Långbro, som han gjorde som läkarstudent, och mot tjänstgöring på St Görans slutenpsykiatri under 1960-talet. Däremellan och framåt gör han nedslag i sitt arbetsrum och andra platser för reflektion, faktainsamling och summering. Därtill även uppehåll med sina intervjupersoner. Alltsammans snitsigt sammanfogat och med en känsla av upptäcktsvandring och förbättringsvilja som en klart lysande röd tråd genom den jersildska prosan.

Lyckligtvis har det genom åren skett en avsevärd förändring i synen på psykisk sjukdom, men även när det kommer till neuropsykiatriska störningar som autism och ADHD. Den största förändringen står givetvis inträdet av psykofarmaka för, vilket i förlängningen ledde fram till den utskällda psykiatrireformen 1995. Vid denna uppehåller sig Jersild däremot inte så värst länge, han konstaterar främst att allt för många patienter skulle skrivas ut på kort tid och innan det fanns tillräckligt med alternativa boendeformer.

Däremot resonerar han initierat om gapet mellan psykiatri och psykologi som har varierat i storlek genom åren, men tycks ha minskat igen den senaste tiden. Noterbart är att psykoterapi fortfarande är det förstahandsval som Socialstyrelsen rekommenderar som behandlingsform mot depression. Vilket är anmärkningsvärt då alla som på något vis har varit i kontakt med sluten- eller öppenpsykiatrin i Göteborg kan vittna om att det tycks vara svårare att få prata med en psykolog än att komma in på läkarlinjen. Även om Jersild poängterar att antidepressiva läkemedel på det stora hela har förbättrat behandlingen av folksjukdomen depression.

Frågan är då hur psykiatrin och synen på densamma har förändrats sedan Beckomberga 1947 då den tolvårige Jersild på skakiga ben kliver in på Stormen med en blomsterlevernas i famnen? Så sent som i förra veckan rapporterade tidningen ETC Göteborg om hur dragiga fönster på Sahlgrenskas slutenspykiatri tätas med bindor av personalen och hur patienterna tvingas sova med flera lager kläder, medan anställda bär värmevästar i den kyliga, omoderna byggnaden längs Sahlgrenskas blåa stråk. 

P C Jersilds sakliga och djupgående samtal om välbehövliga satsningar inom den svenska psykiatrin är mer än välkommet. Inte bara för den allmänna psykiska hälsan, utan även när det kommer till att stärka psykiatrins legitimitet och yrkets status.

Rebecca Solnit | Män förklarar saker för mig

Män talar, kvinnor förväntas lyssna. Rebecca Solnit visar kristallklart upp det maktspel som pågår, skriver Hanna Jedvik som läst en feministisk klassiker – nu i svensk översättning. (GP 10 Februari) 

Genre: Sakprosa

Författare: Rebecca Solnit

Titel: Män förklarar saker för mig

Översättning: Helena Hansson

Förlag: Daidalos

Ni har säkert hört det förut. Om hur en rik äldre man på en fest ivrigt föreläser för Rebecca Solnit om den där viktiga boken om Eadweard Muybridge som han har läst om i New York Times Book Review. Självupptagen som han är märker han inte att Solnits väninna upprepade gånger upplyser mannen om att det är faktiskt är Rebecca Solnit själv som är bokens upphovsman.

Rebecca Solnits essä Män förklarar saker för mig från 2008 blev en viral succé och har numera uppnått feministisk klassikerstatus. Inte enbart för att hon i den på ett kristallklart sätt visar på det maktspel där män ohämmat tar för sig och kvinnor förväntas lyssna. Hon ringar även in hur en kvinnas ord, erfarenhet och kunskap fortfarande väger lätt jämfört med en mans dito. Inte ens om kvinnan i fråga har skrivit en bok i ett ämne och mannen endast har läst recensionen uppnår kvinnan samma trovärdighet.

Solnits essäsamling Män förklarar saker för mig fick stor uppmärksamhet i svenska medier redan när den engelskspråkiga upplagan gavs ut i somras. Nu finns den alltså även på svenska och bygger på nio tidigare publicerade texter, inramade med efterord och reflektioner av författaren själv.

Det som är Solnits vassaste tillgång är hur hon effektfullt knyter samman det sätt som samhället värderar män och deras utsagor högre än kvinnors och hur detta går igen i allt i från universitetsvärlden till massvåldtäkter i Indien och den manliga vålds- och våldtäktskultur som präglar samhället i stort. Hon gestaltar även det sorgliga könskrig som pågår och hur talibanerna försökte mörda den då 14-åriga Malala Yousafzai när hon pläderade för flickors rätt till utbildning.

Solnit pekar på sambanden och gör sitt bästa för att blåsa liv i aktivistviljan hos alla oss som längtar efter en förändring. Och visst är en välbehövlig, välformulerad och underhållande spark i baken alltid välkommen. Även om där egentligen inte är mycket nytt under solen.

Olivia Bergdahl | Efter ekot

Olivia Bergdahls debutroman Efter ekot imponerar med sin finess och trovärdighet, med sin inlevelse och exakthet. Detta är ett ungt författarskap på stadig grund. (GP 9 februari)

Genre: Roman

Författare: Olivia Bergdahl

Titel: Efter ekot

Förlag: Ordfront 

Jag tänker att den som uppträder på scen med sin egen poesi äger språket. Att där finns en självklar relation till orden som får strömma ut och möta publiken, ord som varken rymmer tvekan eller tvivel. Jag tänker också att Olivia Bergdahl är lika given som romanförfattare som estradpoet och att orden under stundom kommer till henne i en rasande fart när hon skriver sin första roman. Men allt det där är ju bara en gissning förstås. En gissning baserad på känslan som infinner sig när jag läser hennes romandebut.

Efter ekot är en uppgörelse med en destruktiv relation som biter sig fast och tränger in under huden. I början lika honungslen som Sams kropp när Fanny nyförälskad ligger tätt intill under täcket i hans lägenhet i Biskopsgården. Senare smutsigt svart och destruktiv, med inslag av våld och förnedring. Glidningen där emellan gestaltar Olivia Bergdahl med finess och stor trovärdighet när hon iscensätter de små små steg som parterna tar, som får relationen att gå ifrån att vara precis rätt till att bli dess raka motsats. Hur bästa vännen Ellen skjuts längre ut i periferin, och hur förnuft och känsla slåss emot varandra i Fannys huvud när den egna kroppen försvinner ifrån henne och istället kommer att tillhöra någon annan.

”Man kan vänja sig vid allt. Jag tänker att det är den mest grundläggande mänskliga egenskapen.”

Fanny tar tåget till mormor på för att landa och reda ut. Där på landsbygden står tiden stilla under sommarhimlen medan mormor lever sitt liv som hon alltid har gjort. Katten kommer och går och mormors väninna Gerda hälsar på med nybakat bröd och bjuder på hallongrottor efter badet. Samtidigt räknar Fanny minuter, dagar och år i huvudet och rabblar fakta maniskt och tvångsmässigt för att hålla det onda på avstånd.

Hon minns allt som sägs i alla radions ekosändningar och kan rabbla all vålds- och olycksstatistik som finns samlad hos Brottsförebyggande rådet och Statistiska centralbyrån. En hel del annan statistik också för den delen. Likt en svamp suger hon åt sig all värdefull fakta som finns att tillgå, något som imponerar på vänner och bekanta när de rör sig över Göteborgs gator i ett sammanhang där politiken står i centrum och tillvaron snurrar kring fester och hur många öl det går på en hundralapp.

Mormor däremot ser till att Fanny övningskör och att hon får på sig en blommig klänning och följer med och firar midsommar med de andra i byn. Mormor lär Fanny dansa polka och konstaterar att hon är en vuxen kvinna nu, så fort åren gick.

Mitt i Fannys inre kaos infinner sig ett ordlöst samförstånd över generationsgränserna mellan henne och mormor. I min läsning är det svårt att inte tänka på Moa Martinsson när Oliva Bergdahl använder kvinnokroppens ofta förtigna erfarenheter för att berätta sin historia.

”Det är svårt men jag försöker. Skala av allt det gamla på mormors kropp. Unga händer, unga armar, ungt ansikte och unga bröst. Jag undrar vilken sorts bröst mormor hade. Nu har hon stora tantbröst. Så att hon måste lyfta dem i duschen för att komma åt under när hon tvättar sig, de hänger ner till midjan.”

Det visar sig att Fanny och mormors kroppar delar fler erfarenheter än vad Fanny först tror, och att vissa ärr går i arv. Alltsammans skildrat ömsint och med en respekt som med en lugnande hand vilar över hela berättelsen. Där i matriarkatet med mormor och Gerda finner Fanny så småningom styrkan igen.

De flesta göteborgare känner Oliva Bergdahl som underbarnet som debuterade som estradpoet blott tolv år gammal och 2007 vann SM i Poetry slam och samma år gav ut diktsamlingen Demo. Ett år senare placerade hon sig som fyra World cup i Paris och som tjugofemåring debuterar hon nu alltså som romanförfattare.

Stundvis silas prosan igenom estradpoesins filter, på sina ställen duggar orden tätt och markerar stämningar och miljöer. Främst går tankarna till scenrimmen när hon drar iväg i sina räkneexempel och uppradning av fakta. Det som imponerar stort på mig i Oliva Bergdahls unga författarskap är den stadiga grund på vilken berättelsen vilar. All fakta som hon har kollat upp under skrivprocessen, alla de sändningar av Dagens eko kvart i fem (samtliga sändningar under 2010) som hon har lyssnat igenom (och transkriberat), för att kunna återge vad som har hänt vilken dag och därpå redogör för en rad skeenden inom svensk inrikespolitik, men även med blickar utåt i världen.

”Vi har världens högsta marginalskatter, säger Jan Björklund. Sven Otto Littorin angav privata skäl och främst sina tre barn, när han meddelade sin avgång på grund av sexskandalen.”

Och i symbios med nyhetsflödet faller Fannys egen relation gradvis samman. Sällan ser man ett så pass digert researcharbete i en ung debutroman. Samtidigt är språket väl avvägt och noga genomarbetat. Rakt och tydligt men ändå med stor inlevelse och exakthet, på ett sätt som går hand i hand med historien.

En inte allt för vild gissning är att allt det bästa inte har hänt än för Olivia Bergdahl.

Ämnet
Olivia Bergdahl är född 1989 och uppvuxen i Göteborg. Hon blev svensk mästare i Poetry Slam som 17-åring. Efter ekot är Olivia Bergdahls debutroman. Hon har tidigare gett ut diktsamlingen Demooch skrev under flera år krönikor i GP:s helgbilaga Två Dagar.

Näktergalens död

En vardagsnära bladvändare där upplösningen kommer för fort. Hanna Jedvik har läst danska duon Kaaberböl/Friis och tycker ändå att det är en angelägen historia. (GP 4 februari)

Genre: Kriminalroman

Författare: Lene Kaaberböl och Agnete Friis

Titel: Näktergalens död

Översättning: Margareta Järnebrand

Albert Bonniers förlag

Lene Kaaberböl och Agnete Friis är två danska barn- och ungdomsförfattare som tillsammans numera också skriver kriminalromaner. Först kom Pojken i resväskan som följdes av De oönskade som släpptes på svenska i maj förra året.

I sin tredje deckare, Näktergalens död, ger de sig precis som i de två föregående romanerna i kast med en historia som utspelar sig i Köpenhamn med trådar vidare till Östeuropa. Denna gång är det Stalins Ukraina som är skådeplatsen för det parallella dramat som tar plats i ett kargt, fattigt och korrumperat Ukraina under tidigt trettiotal. Den som har läst Sofie Oksanens Utrensning lär känna igen sig.

Hur berättelsen om systrarna Olga och Oksana sedan hänger ihop med bokens centrala berättelse om ukrainska Natasha Dorosjenko, som misstänkt för mordet på sin danske exmake lyckas fly undan polisen, hör till sådant som utkristalliserar sig under läsningens gång. Som sig bör.

Näktergalens död är skriven med ett språk som är rakt, enkelt och funktionellt. Klassisk deckarprosa med andra ord. I jakten på rättvisa finner vi sjuksköterskan Nina Borg som huvudperson, bekant för läsarna från Pojken i resväskan och De oönskade. Ständigt i en kamp  för att göra gott och rädda de utsatta, och det är på flyktingförläggningen där Nina Borg jobbar som hon träffar Natasha och lovar att ta hand om den åttaåriga dottern Katerina när mamman själv blir bortförd av polis.

Nog är denna vardagsnära deckare en bladvändare och sannerligen blir man drabbad av flyktingmammans öde, kanske framför allt det bagage som hon bär med sig. Några år tidigare har hennes make journalisten Pavel blivit mördad hemma i Kiev.

Men upplösningen kommer för fort. Hela det nät som författarna har vävt tillbaka i tiden slarvas bort när historien ska knytas ihop. Allt för många trådar går upp i rök och frågor förblir obesvarade. Synd på en intressant och angelägen historia.