fredag 15 april 2016

Premiär för Mediepodden idag

Nu ligger första avsnittet av Mediepodden, som jag är producent för, med Emanuel Karlsten och Olle Lidbom uppe på hemsidan  och iTunes En pod om traditionella medier, sociala medier och den digitala utvecklingen i dagens medielandskap. Massa intressant för den som är intresserad av medier och journalistik. Tio avsnitt under våren. 



torsdag 14 april 2016

Suzanne Osten gör mig vilsen i pannkakan

I stället för att gång på gång producera sådant som känns alltför skrämmande borde Suzanne Osten stanna upp en stund och fundera på barnen. Men nej, så tänker inte Suzanne Osten. Det konstaterar GP:s Hanna Jedvik. (GP 13 april)


”Barn ska bli skrämda av kultur.” Det något ögonbrynshöjande uttalandet levererade en av våra svenska auktoriteter inom barnkultur till SVT:s Kulturnyheterna (SVT 30 mars) för ett par veckor sedan. Än en gång har Suzanne Ostenhamnat i blåsväder med av sina produktioner. Senast var det med filmen Bengbulan i samband med premiären 1996. En film som först blev barnförbjuden, men som efter påtryckningar från Osten till slut tillät elvaåringar på visningarna.
När nu Suzanne Osten har filmatiserat sin egen barndom i filmen Flickan, mamman och demonerna, har det alltså hänt igen. Statens medieråd försåg filmen, som skildrar Ostens egens uppväxt med en psykotisk mamma, med femtonårsgräns.

Här skulle man ju som en engagerad yrkesperson inom barnkultur kunna tänka sig att Suzanne Osten stannade upp en stund och tänkte. ”Okej, jag ägnar mig åt kultur för barn, men gång på gång lyckas jag med konststycket att producera sådant som anses allt för skrämmande. Det är rent av så att mina barnfilmer förbjuds för barn. Jag kanske borde ta mig en funderar över hur jag lyckas med det uppdrag?”
Men nej, så tänker inte Suzanne Osten. Istället slår hon fast att beslutet är ”En smula absurt!” (P1-morgon 21 mars). Hon låter även meddela att hon rustar för strid än en gång ironiserar över de pedagoger och psykologer på Statens medieråd som gör bedömningen att hennes film är allt för skrämmande då den är realistisk, innehåller hot om självmord och uppmaningar om mord på dottern, därtill demoner som dyker upp lite här och var. Kryddat med en mycket obehaglig suggestiv ton. ”en oroväckande och bitvis mycket skrämmande stämning. Framställningen bedöms kunna medföra stark rädsla, oro och förvirring och vara till skada för välbefinnandet för barn under 15 år.” skriver Medierådet i sitt beslut. Till SVT:s Kulturnyheterna säger Johan Karlsson, filmgranskare på Medierådet, att filmen kan kan vara till skada för en ensam elvaåring som ser den på bio.
Suzanne Osten poängterar återkommande att hennes tanke är att barn ska se filmen tillsammans med vuxna och diskutera de här viktiga frågorna.

Jag vet inte vilken värld Suzanne Osten lever i, men det är långt ifrån alla föräldrar eller vuxna som är kapabla och lämpade, eller ens vill diskutera psykisk sjukdom med sina barn. Som ens förstår att de borde göra det. Även om tanken är nog så god. Och inte så lite naiv. Det här är inga dåliga föräldrar, men alla har helt enkelt det kulturella och emotionella kapital som Suzanne Osten kräver av föräldrarkåren. Den som någon gång har haft anledning att spendera några timmar i en biofoajé vet att det finns föräldrar till allt. Inte sällan dyker det upp vuxna som försöker få med sig sina sjuåringar in på barnförbjudna filmer som föräldern själv vill se. För att nämna ett exempel på hur omdömet av det egna barnets känslighet sviktar.
Vid en femtonårsgräns får barn aldrig se en film i vuxet sällskap. Vid en elvaårsgräns får sjuåringar följa med i förälders sällskap. Det är en stor förskjutning. Och efter överklagan har nu en elvaårsgräns fastställts av Förvaltningsrätten. Osten torde vara nöjd med att ha tagit klivet från en film lämpad för vuxna till en film tillåten för sjuåringar. Själv häpnar jag.

Det är inte så att jag förordar att barn och unga inte ska exponeras för kultur som behandlar komplicerade ämnen och svåra moraliska frågeställningar. Jag har själv skrivit ett par ungdomsromaner som skildrar en tung verklighet, men de berättelserna är inte för alla. Helst inte någon under fjorton år tänker jag. Den upphovsperson som utforskar tunga ämnen måste göra det varsamt och vara lyhörd för vilka som kan ta emot berättelsen och vilka som inte kan det. Att veta när det är läge att ta ett steg tillbaka. Du kan inte lägga en allt för tung börda på barnet. De barn som redan lever i någon typ av utsatthet kanske är de som allra minst kan ge uttryck för den oro och ångest som en film eller bok kan väcka. Att då ha som mål att skrämma och skaka om förefaller att vara en osedvanligt otidsenligt syn på barn och barnkultur. Hur viktiga och tunga frågor vi än behandlar.
Vilse i pannkakan all over again liksom.

I samband med att föräldrar motsatte sig att deras barn fick se Alfons och odjuret på förskolan svarar vissa högljudda debattörer med ryggmärgen och tycks resonera som så att de själva minsann såg skrämmande filmer som barn och inte tog någon skada. Känns resonemanget igen? Var det inte så man sa om barnagan också? Nej, någon skada i det långa loppet kanske inte barn tar av Alfons och odjuret, men i bästa fall kan vi bespara våra barn onödig oro, ängslan och rädsla ifall vi är mer lyhörda för vad som skrämmer dem. Vissa kanske behöver vänta något år eller två. I en vuxens ögon är det inte alltid självklart. Ty det är skillnad på barnperspektiv och barns perspektiv. Men psykologer och pedagoger kan vara en väg att ta hjälp för att reda ut det som inte alltid syns på ytan och det är därför som Medierådet gör sina bedömningar baserat just på de personernas kunskap.

Suzanne Ostens metod är att ha barn med sig i skapandeprocessen, så även i arbetet med Flickanmamman och demonerna, vilket hon har hänvisat till i debatten. Gott såmen att vara utvald och se en film i sällskap med regissören är inte samma sak som att utan förkunskap sätta sig i en biosalong utan någon att prata med eller hålla i handen. Inte heller en teaterupplevelse är jämförbart (Flickan, mamman och demonerna har tidigare visats som barnteater).

Kanske har Suzanne Osten rätt i att hon är bäst i Sverige på att bedöma exakt vad alla Sveriges barn mår bra av. Kanske inte. Det som jag inte förstår, utifrån hennes resonemang, är hur man som utövare av barnkultur så uppenbart inte vill vara på barnens sida i alla lägen. Att man inte är beredd att ta in andra personers expertis, lyssna och visa en vilja att vara beredd att göra allt för att det ska bli så bra som möjligt för barnen. Alla barn. Och att vara ödmjuk inför det viktiga uppdraget. Att inte reflexmässigt rusta till strid.
Jag säger backa barnen. Inte regissörerna.

Ragnar Persson & Joar Tiberg
Till detta bröllop kommer bara fåglar och döda hästar

Ragnar Perssons och Joar Tibergs samarbete är en genial idé. Det menar GP:s imponerade recensent Hanna Jedvik (GP 11 april) 

LYRIK
Titel: Till detta bröllop kommer bara fåglar och döda hästar
Bild: Ragnar Persson
Text: Joar Tiberg
Förlag: Orosdi-Back

När konstnären Ragnar Persson och poeten Joar Tiberg möts i bokform uppstår ljuv musik. En värld fylld av fanatsieggande teckningar och ren, klar poesi strömmar emot den som öppnar de blyertsprydda pärmarna som omsluter denna nätta bok, med den långa titeln Till detta bröllop kommer bara fåglar och döda hästar.
Både Joar Tiberg och Ragnar Persson har digra meritlistor och en omfattande utgivning bakom sig. Nu har Joar Tiberg skrivit dikter med utgångspunkt i Ragnar Perssons bilder och Ragnar har i sin tur illustrerat Joars texter.

Ragnar Persson har gjort sig känd för sina känslosamma blyertsteckningar, inte sällan med skog och djur som tema. Han använder sig även ofta av hårdrockens estetik och är inspirerad av såväl Iron Maidens skivomslag som den amerikanska konstnären Raymond Pettibon, som har gjort skivomslag och affischer åt band som Black Flag och Sonic Youth.
Perssons känsla för rock går igen även i samarbetet med Tiberg. Här finns döskallar, skelett och dystra mörka monster och mönster. 

Det som sätter starkast prägel på denna samling är dock hans blyertsteckningar av unga sårbara människor som söker varandra. Ofta träder de fram ur naturen, inte sällan tillsammans med andra. Bilderna gifter sig med Joar Tibergs lyrik som i likhet med Perssons bilder bär på en inneboende känslighet. Medan Perssons konst är fyllt av detaljer är Tibergs dikter avskalade och luftiga, ofta med en ton som minner om ungdomsårens känslosvall.

Om det var förlaget Orosdi-Back som sammanförde Joar Tiberg och Ragnar Persson vet jag inte, men idén är hur som helst genial. En inte alltför vidlyftig gissning är att denna bok talar extra mycket till unga människor som identifierar sig med Perssons teckningar av personer i gränslandet mellan tonåring och vuxen. Eller av Tibergs finstämda lyrik.

tisdag 12 april 2016

Mediepodden

Nu på fredag är det premiär av Mediepodden med Emanuel Karlsten och Olle Lidbom. En pod som jag producerar och som fokuserar på förändringen i traditionella, digitala och sociala medier.

Emanuel Karlsten är krönikör på Göteborgs-Posten och konsult inom sociala medier. Olle Lidbom är tidskriftanalytiker och har under många år drivit bloogen Vassa Eggen och digitalbyrån Oxys. Han är även en av experterna i den pågående medieutredningn och sedan i höstas även kommunikationschef för Norstedts förlagsgrupp (där mina böcker ges ut på Rabén & Sjögren)

Du hittar hemsidan här

fredag 1 april 2016

Johann Hari – Att tysta skriket


Narkotikakriget är sig likt oavsett om det utspelar sig i Biskopsgården eller i Juaréz i norra Mexico. Hanna Jedvik har läst brittiske Johann Haris välgjorda granskning. (GP 1 april) 



Genre: Sakprosa
Författare: Johann Hari
Översättning: Sara Årestedt
Titel: Att tysta skriket
Förlag: Massolit 


En onsdag kväll i mitten på mars 2015. På Vår Korg & Bar på Vårvärderstorget i Göteborg visas en fotbollsmatch mellan Manchester City och Barcelona när två maskerade män med automatvapen dyker upp. De öppnar eld och två unga män dör på platsen. Drogkriget står i full blom i Göteborg.

Om det gick att ta ett direktflyg från Vårväderstorget till ett av drogkartellernas främsta hemvist, Juárez i nordöstra Mexiko, skulle det ta över 17 timmar. Två till ytan vitt skilda platser på jorden. Ändå utgör de båda ställena varsin viktig anhalt på den spelplan där det globala narkotikakriget utspelar sig. Enda vägen för att slippa slakten av människor i såväl Juárez som i Biskopsgården går via en total legalisering av droger. Det slår den brittiske journalisten och författaren Johann Hari fast i sin bok Att tysta skriket som i den svenska utgåva har ett avslutande specialskrivet kapitel om Sverige. Landet med trettio gånger så hög narkotikadödlighet som Portugal, där alla typer av droger avkriminaliserades 2001.

Det här ämnet berörde jag i samband med att den svenska journalisten Magnus Lintons bok Knark – en smutsig historia. (Atlas 2015) I den visade han det absurda i svensk narkotika politik och dess nolltolerans som mejslades fram av psykologen och kriminologen Nils Bejerot, den svenska narkotikapolitikens chefsideolog från 1960-talet och framåt. Något som, enligt Linton, har resulterat i att vi trots en ganska låg andel brukare, har en rekordhög dödlighet bland narkomaner i Sverige, 600 om året, då allt bruk är kriminaliserat, vilket bland annat gör att folk undviker vård med rädsla för polis. Men också att många städer i likhet med Göteborg, saknar sprututbyte och att det är ytterst få som får metadonbehandling.  

Allt det här och mycket mer pekar Johann Hari på i sin totala genomlysning av västvärldens krig mot narkotika. Även i USA är narkotikapolitiken ett resultat av en ende mans verk, nämligen Harry Anslinger som bestämde sig för att utrota droger från jordens yta. Ett eko av detta krig mot droger, sjuttio år senare, skildrade etnologen Alice Goffman i sin avhandling Jagade - ett iv på flykt i en amerikansk stad (Natur & Kultur 2015).

Johann Hari tar med läsaren på en extremt detaljerad och välgjord journalistisk resa – från Billie Hollidays trasiga uppväxt och drogmissbruk, via USA:s korrupta polisväsende till drogkartellernas skräckvälde och slakt av människor – till lagliga heroinkliniker i Schweiz och Portugals legalisering som har lett till minskat droganvändande.
Att rada upp Haris belägg här skulle inte göra hans digra granskning rättvisa. Exempelvis visar han tydligt på hur det var när alkohol reglerades av maffia och organiserad brottslighet så länge den var olaglig i USA och att de försök som har gjorts med legal förskrivning av heroin har minskat dödligheten och gett människor ett nytt liv. Många har börjat arbeta och därefter inte sällan upphört med sitt bruk av droger. Generellt sett har droganvändandet inte heller gått upp. Dessutom skulle narkotikakriget och massdödandet upphöra omgående av en legalisering, menar Hari. 

Mitt råd är att alla som på något sätt arbetar socialt med narkotikafrågor, men även politiker och andra opinionsbildare läser Att tysta skriket på direkten. Nu. Så diskuterar vi i smågrupper efter det. Själv väljer jag kort och gott att citera Naomi Klein. ”Superb journalistik.”