onsdag 22 juni 2016

Ester Eriksson – Det finns ingenstans att fly

Till raden av viktiga berättelser om psykiatri och psykisk ohälsa kan vi nu också lägga Ester Erikssons Det finns ingenstans att fly, skriver Hanna Jedvik. (GP 8 juni) 


Genre: Serieroman
Författare: Ester Eriksson
Titel: Det finns ingenstans att fly
Kartago förlag

Det finns ingenstans att fly, konstaterar Olivia i Ester Erikssons serieroman med samma namn. Trots att hon försöker med till buds stående medel. Främst överdoserar hon återkommande sin medicin i ingivelser av att få försvinna bort. Om så bara för några timmar. Hennes tillstånd leder till besök på psykakuten med efterföljande inläggning. Väl på den slutna avdelningen kryper tankarna om otillräcklighet och känslan av värdelöshet sig på. Sällan lämnar de Olivias i fred och snart blir hon till ett svart hål som behöver fyllas med bekräftelse.

Ester Eriksson är serietecknare, bosatt i Malmö och studerar vid Serieskolan där många av vår tids mest uppmärksammande serietecknare går eller har gått. När Ester Eriksson nu debuterar är det med en gripande berättelse om hur livet kan kännas för den som slinter och tappar fotfästet. Ramlar ner i mörkret.
Sedan Olivias mamma dog är tillvaron svart. Trots att hon läser på konstskola, har både vänner och släktingar som bryr sig känner sig Oliva ensammast i hela världen med sin sorg, saknad och tankarna som bara maler. Därhemma finns dessutom pojkvännen vars stöd mest går ut på att skuldbelägga, nedvärdera och i största allmänhet klaga på hur jobbig Olivia är. ”Ja jag vill fan inte vara med någon som hänger på psykakuten.” Eller ”Du håller väl inte på med självskadebeteende? Det är det värsta jag vet. Det gör bara folk som vill ha uppmärksamhet.” För att nämna några exempel på inte alltför finstämda repliker som kommer ur denna människas mun.

Om psykiatrin finns det mycket att säga och många fördomar och förutfattade meningar florerar. Ofta grundade på något slags idé om att de där endast ägnar sig åt förvaring och proppar folk fulla med piller. Må hända att det till viss del är sant, men bara delvis. Många tycks glömma bort att psykiatrin faktiskt räddar liv och är oumbärlig. Däremot är det kanske inte så konstigt att det är svårt att få grepp om denna mytomspunna institution då det av naturliga skäl är en sluten värld och ytterst få berättelser når utanför dess reglade fönster.

Det är därför som undersökande av psykiatrin är så viktig, som exempelvis Anna Odells verk Okänd kvinna, som ger en inblick i den utsatthet som många patienter upplever i mötet med den psykvården. Eller P C Jersilds digra genomgång i Den stökiga psykiatrin - minnen, samtal, tankar. Även om den boken främst tar ett större grepp på hela den vårdapparat som omsluter psykiatrin, framför allt dess sjunkande status och bristande resurser. På UR-play finns även dokumentärfilmen 0,8 ampere mot depression, om elektrokonvulsiv behandling, så kallad ECT (ofta felaktigt kallat för elchocker), depression och psykiatrisk vård. För den som vill lära sig mer kan kanske denna film hjälpa till att skingra ett par fördomar eventuellt vilar innanför pannbenet på betraktaren. Eller varför inte lyssna på Kristian Anttilas senaste album Rum 4. avd 81. 

Kristian Anttila är en ovanligt uppriktigt artist som ofta har talat om öppet om sina sjukdomsperioder och hur det är att leva med återkommande depressioner. I serieform har vi kunnat följa Åsa Grennvalls skildringar av depression och ångest ibland annat serieromanerna Cynisk romantiker och Deras ryggar luktade så gott, där den sistnämnda är en smärtsam uppgörelse om en uppväxt utan kärlek och omsorg.

Till raden av viktiga berättelser om psykiatri och psykisk ohälsa kan vi nu också lägga Ester Erikssons Det finns ingenstans att fly. Också hon finner ljusglimtar av förståelse i mötet med psykiatrin och hoppet om en lättare tillvaro tänds. Även om det visar det sig inte vara fullt så enkelt, pekar Ester Eriksson på att det finns hopp och en väg tillbaka också för den som befinner sig på botten. Hennes teckningar är sköra och ömtåliga. Med känslig hand och små gester gestaltar Ester Eriksson upplevelsen av hur tillvaron skälver och natten tränger sig på dygnet runt. Till skillnad från Karin Johannissons Den sårade Divan och Sara Stridsbergs drömlika Beckomberga – ode till min familj befinner sig Ester Eriksson i samtiden i sin skildring av huvudpersonens kamp för att leva vidare.

Förutom serierutorna spricker berättelsen då och då upp i färgexplosioner som fångar hur Olivas värld krackelerar. Emellanåt har hon även helsidor med utdrag ur journaler och utskrivningsanteckningar med överstrukna personuppgifter. Äkta eller påhittade spelar ingen roll. Denna inblick i vården och patientens tillstånd lyfter berättelsen och får den att bränna till. Ester Eriksson gestaltar Olivas historia trovärdigt och känslosamt. 
Helt utan att bli sentimental eller måla i alla för tjocka breda penseldrag.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar