Maria Ramnehill – Ett transfeministiskt manifest

Den här texten gick i en kortare version i Göteborgs-Posten torsdag 4 augusti. 

Sakprosa
Maria Ramnehill

Ett transfeministiskt manifest

Altas förlag

Maria Ramnehill är arg. Hon är arg på cisväldet* som äter upp kulturen, självbilden och hela definitionen av vad det är att vara människa. Något som drabbar transpersoner hårdast och gör hela den process som handlar om identitetssökande och transiton mångdubbelt mer plågsam än vad det skulle kunna vara i ett samhälle som inte värderade manligt kodade attribut högre än kvinnliga och som inte heller såg könsidentitet som något lika hårt cementerat som Älvsborgsbrons betongfundament. Ur denna ilska skriver Maria Ramnehill Ett transfeministiskt manifest. Men vi tar det från början.

Maria Ramnehill är journalist och en relativt högljudd debattör. Hon har gått i klinch med inga mindre än Åsa Linderborg, Liv Strömquist och Kajsa Ekis Ekman för deras förlegade och otidsenliga syn på transpersoner. Sprungen ur oaktsamhet eller okunskap. 

Här kan ju då vän av ordning tänka att Linderborg, Strömquist och Ekman inte är transfeminismens största fiende. Det som Ramnehill dock sätter fingret på är att vi med detta aldrig ska låta oss nöjas. Någon måste stå vid sidan och piska på mainstreamfeminismen så att den kan ta rejäla kliv steg framåt för att inkludera även transpersoners, och framför allt transkvinnors, rättigheter. Såväl den breda allmänheten som den traditionella feministiska rörelsen dras fortfarande med stora kunskapsluckor när det kommer till transfrågor.

När Maria Ramnehill nu har ägnat 122 sidor åt att gå på djupet i denna flod av förtryck och okunskap blir det välformulerat, vasst och ögonöppnande. Hon tar avstamp i kulturen och exemplifierar hur omöjligt det är att hitta filmiska skildringar där transkvinnor kan få vara människor och inte freaks. Eller miserabla ångestpaket som befinner sig mitt i transitionen, alltså den långa process som könskorrigering innebär i form av utredning, hormonbehandling, röstträning, permanent borttagning av skäggväxt etc. Att skildra människan som lever vidare på andra sidan är inte alls lika intressant då många fortfarande tror att det finns ett tydligt före och efter. Se bara på Caitlyn Jenners förvandling förmodas inträffa i samband med de kirurgiska ingreppen på hennes kropp. Ramnehill framhåller nämligen fixeringen vid transpersoners kroppar som ständigt förekommande. Att allmänheten fortfarande anser sig ha rätt att veta hur någons genitalier ser ut och därtill skildrar det i kulturen är högst anmärkningsvärt. Skämt om hur män har blivit ”lurade” av en transkvinna är fortfarande så vanligt förekommande i serier som How I met your mother, 2 ½ men och Entourage att jag helt har slutat titta.

En film där just avslöjandet av en persons könsdelar står i centrum är The Crying game, som Ramnehill använder i sin genomgång av diskriminerande transskildringar. The Crying Game från 1992 är en film vars framgång bland annat bygger på hur huvudpersonen Fergus, en tidigare medlem i IRA, förälskar sig i en kvinna som senare visar sig vara bärare av manliga genitalier. Just detta är alltså filmens stora vändpunkt, dess oväntade twist som har skrivit in den i filmhistorien. Som om transpersoners intimaste skulle vara det allra viktigaste. Så sent som i vintras lyfte UR-programmet Scenerna som förändrade filmen upp exakt denna dramaturgiska höjdpunkt i The Crying game fram som en av filmhistoriens milstolpar. Hur unga transpersoner som ser detta avsnitt, med pedagogiska ambitioner, upplever saken tycks inte ha föresvävat personerna bakom produktionen. Att som transperson framställas som ett freak är alltså något som tonåringar med ångest över sin könsidentitet förväntas stå ut med än i dag. Även i en tänkbar klassrumssituation. Välkommen till den här världen.

Tur då att Maria Ramnehill har som ambition av att förändra detta och göra livet lättare att leva för kommande generationer. Att de inte ska behöva ha det som hon själv, som levde i trettio år i en annan persons kropp med allt vad det innebar. Inte minst skammen som samhället lät henne förstå att det innebar att vara kvinna och att iträda sig kvinnliga attribut.

Själv stötte hon för första gången på en skildring av en transperson som inte var gjord för cispublikens och regissören eget höga nöjes skull i Ester Martins Bergsmarks guldbaggebelönade Något måste gå sönder.  I den får Ellie, gestaltad av Saga Becker, vara vara trans på sina egna villkor. Skildrad inifrån.

Den andra delen av boken ägnar Maria Ramnehill främst åt transvårdens ideologi och hur det är att leva som kvinna och/eller transkvinna i ett patriarkalt samhälle. Inte minst de erfarenheter som hon själv har fått av att tampas med en, som hon upplever det, förlegad vårdapparat och hur det är att bil bemött som kvinna i offentligheten.  Framför allt om hur det är att befinna sig mitt i transitionen med all den osäkerhet och rädsla som det för med sig. Transkvinnor mår som bäst när de slipper gå utanför dörren, visar en undersökning som Ramnehill hänvisar till.

Ett transfeministiskt manifest är en viktig bok i en feministisk kanon som i allt för stor utsträckning exkluderar transkvinnor. Stundvis blir jag provocerad av att bli inbakad i ett ”ni” som Ramhenill riktar sig emot och jag vill protestera högt mot att bli inkluderad i en fördomsfull massa. Å andra sidan är det smällar jag får ta då vi alla har att vinna på ett mer tolerant samhälle som inte felkönar folk på bästa sändningstid och där vi slipper matas med gråtberättelser om anhörigas stora sorg över att leva med en nära anhörig som är trans. Att Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine gör mer skada än nytta för transpersoner råder det ingen tvekan om i läsningen av Maria Ramnehill.

Jag tror och hoppas, att Maria Ramnehill är något mindre arg efter att ha skrivit av sig i detta ursinniga manifest. Att andra kan ta över stafettpinnen nu när hon har gjort grovjobbet. Som hon själv uttryckte sig i en text i Aftonbladet (12 november 2014) ”Det som händer när man inte hörs är att man börjar skrika. Det enda verkliga maktmedel transpersoner har är sociala medier. Om vi aldrig får tala om transfobin inom rörelsen, kan vi aldrig på ett vettigt sätt tillsammans motverka transfobi utom rörelsen heller.”

 HANNA JEDVIK 

*Cisperson kallas den person där alla könsmässiga faktorer, genom hela livet, är tydligt manliga eller kvinnliga. Cisvälde kallas ibland den ordning där det råder tydlig uppdelning mellan könen och där det genomströmmar hela samhället.