Karl Ove Knausgårds tredje årstidsbok är här. Den här gången än mer personlig. Text publicerad i Göteborgs-Posten 23 februari.
Prosa
Text: Karl Ove Knausgård
Bildkonst: Anna Bjerger
Titel: Om våren
Översättning: Staffan
Söderblom
Norstedts
Det våras i Knausgårdland.
Huvudpersonen är i full färd med att få iväg barnen till skolan, ta hand om
minstingen och titta in till grannen. Sen ska han ta bilen och hälsa på barnens
mor på sjukhuset i Helsingborg. Till kvällen väntar valborgfirande vid brasan.
Och så tar det stopp. Berättelsen stannar upp och väljer vägen om ett
familjetrauma som har satt djupa spår i berättarens själ. Bit för bit nystar
Karl Ove Knausgård upp historien som ledde fram till den där dagen då han
sätter sig i bilen med sin yngsta dotter, bara tre månader, och tar sikte på
Helsingborg.
Han börjar lite trevande.
Närmar sig ämnet med finkänslighet och sårbarhet. ”Det som hände vår familj”
kallar han livskamratens djupa depression och vad som följde på den. Den här
gången leder sjukdomstillståndet till det allra värsta. Det som alla vill
slippa uppleva, men som är det mest tänkbart smärtsamma för den som har varit
där.
Att den du älskar inte vill
leva.
Karl Ove Knausgårds
årstidsbok Om våren är den tredje i ordningen och har föregåtts
av Om hösten och Om vintern. De två första
gick under benämningen slumpmässiga encyklopedier. Författaren satt
mest på sin kammare och diktade ihop funderingar kring tingen omkring honom.
Dessa korta vindlande texter varvades med brev till det ofödda barnet i moderns
kropp. I de delarna brände det till och blev äkta, varmt och direkt. Däremellan
desto trögare. Stundvis kåserande och högtravande.
Nu har han släppt greppet
om ordboken och vänder sig konsekvent till sin yngsta dotter. Skillnaden blir
enorm. Om våren utspelar sig under en enda dag, den där
valborgsmässoaftonen för tre år sedan. Mellan morgonen och kvällen sveper Karl
Ove Knausgård med sig sin läsare i en medvetandeström som rör sig tillbaka
genom parets resa till Sydney när beslutet om ett fjärde barn mognar fram, och
senare till Bergmanfestivalen på Fårö. Vidare genom graviditet, psykisk ohälsa
och fram till det där som inte får hända.
Som författare är det
ibland bra att bestämma sig för vad man vill berätta, konstaterade jag i min
kritik av Om vintern. Detta med en känsla av att det hela tiden var
något som Knausgård inte släppte fram i sina två första årstidsböcker. Som om
det var något som väntade på att mogna och möta dagens ljus. Men nu smäller det
till.
Om våren är en stark och
personlig bok som inte väjer för mörkret och smärtan. Maktlösheten och den illa
dolda irritationen över det hjälplösa tillstånd som infinner sig hos någon med
klinisk depression, mejslas fram och pyser ut med trovärdighet och ärlighet.
Och konstrasten mellan det nya lilla livet i famnen och sjukdomens svärta blir
knivskarp när den ställs på sin spets en sommar på ett soligt Österlen. Därtill
oron. Men också kärleken glöd och förhoppningar.
Samtidigt rör sig alltid
denna författares berättande med närhet till vardagens bekymmer och
glädjeämnen. Beståndsdelarna som radar upp sig och blir ett liv. Iakttagelser som
sätter företeelser och mänskligt beteende under lupp med hjälp av förmågan att
rikta sökarljuset mot det som ofta går andra förbi. Både Gud och Djävulen bor i
detaljerna i Knausgårds prosa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar